Det börjar dra ihop sig mot slutet av rapsgrisgrillningen. Nu dags för det näst sista inlägget i bloggserien om den svenska rapsgrisen. Jag kan dock lova att ni efter nästa inlägg ändå inte har sett det sista receptet med rapsgris från mig. Jag har flera spännande styckdelar kvar som jag helt enkelt inte har hunnit med. Vissa styckdetaljer har varit givna att ta med, men överlag har det faktiskt varit svårt att välja.
Idag lagar jag rostbiff. Ja, ni hörde rätt. Rostbiff av rapsgris. Rapsgrisrostbiff om man så vill. Grisrostbiff går också bra, någon annan kanske säger fläskrostbiff? Tidigare kallade man styckdelen för förbit ibland bara skinkstek. Personligen tycker jag att det är kul när man numera är lite mer noggrann och verkligen specificerar vilken bit det handlar om. Trenden att ta fram nya och spännande styckdelar som pluma och secreto ser jag också som positiv.
Till rostbiffen tänkte jag servera en bulgursallad, en svalkande raita, men också en liten överraskning. Kvällens recept innehåller frukt(!) För några år sedan hade det varit omöjligt. Jag var tidigare nästan löjligt restriktiv med att använda frukt i min matlagning. Jag blev dock övertygad om fruktens förträfflighet efter att ha bjudits på en mango- och habanerosalsa. Tillsammans med lite koriander och lime sjunger det till lite ytterligare. Idag tar vi dock salsan ett steg längre och använder smakerna i ett fruktsmör. Fruktens sötma och hettan från habaneron till rapsgrisens kött blir perfekt. I raitan finner man lugn. I bulgursalladen tuggmotstånd.
Rostbiffen då. Low and slow – tekniken att tillaga större köttbitar långsamt i låg temperatur har blivit något av sommarens grillfluga. När det kommer till mat gillar jag egentligen inte flugor. När ett helt kungadöme lagar samma typ av mat samtidigt känns det lite fantasilöst. Surdegshysterin vill jag bara glömma så ta istället pulled pork som exempel. Idén är underbar, smaken är fantastisk och jag gillar det. Men när alla ska laga samma sak och diskussioner uppstår om vad som är rätt eller fel sätter jag mig gärna lite på tvären. Diskussioner kan vara bra och utvecklande, men min känsla är att många ändå bara hänger kvar vid sitt eget sätt. Det ”rätta sättet”. För mig finns det inget som är rätt eller fel. Visst kan man göra sin egen tolkning av en klassisk rätt, men ändå kalla det för samma sak. Det är ju så något får en chans att förädlas. Att stå med pekpinne och skrika bu eller bä tar liksom lite död på allt som är roligt med mat. Att på ett nätforum diskutera huruvida bechamelsåsen ska ligga ovanpå eller under, om karrén ska dras åt höger eller vänster eller om worcestershiresåsens vara eller icke vara i en bearnaise? För mig är det fullständigt oväsentligt. Jag lagar och provar mig fram under tiden så kan de andra meddela sen vad de kommit fram till. Inspiration söker jag gärna, men när jag läser om att det i grillkretsar numera anses som fult att förkoka sina revbensspjäll kopplar jag ned. Hur kan något gott vara fel? Vad har jag missat?
Ni missade väl förresten inte mitt revbensspjällsinlägg? Smoke and BBQ-maffian löpte väl amok när de insåg att spjällen hade förkokats. I dagens recept finner de förhoppningsvis lite tröst. Idag lagas köttet på ”rätt” sätt.

Low and slow – Rostbiff av rapsgris 4-6 personer
1,5-2 kg rostbiff av rapsgris (med svål och fettkappa kvar, karré går också bra).
1/2 dl salt
1/2 dl farinsocker
2 gula lökar
1L ananasjuice
ca 1 L vatten
nymalen svartpeppar

Blanda socker och salt till en rubb. Man kan skära genom svål och fettkappa i ett rutmönster för att få ner rubben mot köttet. Idag har jag dock en idé att jag vill behålla kappan hel. Vanligtvis brukar jag dock snitta den. Välj själva.
Gnid in rubben i köttet och packa sedan in väl i plastfolie. Låt ligga över natten. Helst mer än tolv timmar.
Dagen efter förbereder jag grillen med briketter längs sidorna. Rostbiffen ska gå långsamt och grillas indirekt mellan glöden inte över.
Fyll upp en ugnsfast form med någon centimeter vatten i botten. Kasta ner en de grovt skurna lökarna. Placera ett galler ovanför formen och lägg rostbiffen på gallret med fettkappan uppåt. Grilla sedan i cirka 130 grader med locket på. Som vi lärt oss tidigare. Tjuvkika inte (för ofta). Jag har också svårt att hålla mig.
Efter att rostbiffen legat under lock i någon halvtimme slår jag ungefär hälften av ananasjuicen över köttet och lägger på locket igen. Låt nu ångorna från lök, vatten och juice ge mer smak åt köttet. Kontrollera temperaturen under tiden och förbered med mer briketter att lägga på om värmen skulle börja krypa ner.
Någon gång i halvtimmen öser jag köttet med det spad som bildats i botten av formen.
När köttet har uppnått en temperatur av 67-68 grader är det dags att ta av. Låt vila som vanligt innan tranchering och lägg sedan upp med tillbehören nedan.

Raita – recept 4-6 personer
5 dl turkisk naturell yoghurt (10%)
1/3 urkärnad gurka (finhackad)
1/2 msk korianderfrön (mortlade)
1 kruka koriander (hackad)
1/2 lime (juicen)
1 tsk kumminfrön (mortlade)
2 msk olivolja
salt och peppar

Kärna ur gurkan med en matsked och blanda ihop alla ingredienser. Smaka av med lite peppar och salt. Låt stå i kyl en stund innan servering.

Mango- och habanerosmör – recept 4-6 personer
250 g smör
3/4 habanero (finhackad)
1/2 lime (juicen)
3 msk finhackad mogen mango
1/2 kruka koriander (finhackad)
flingsalt

Hacka, pressa och blanda samman med det rumstempererade smöret.
Linda in i plastfolie och gör en rulle. Låt sedan stelna igen i kylen. Skär upp i skivor och lägg ovanpå det varma köttet.

Tabboulesallad 4-6 personer
1,5 dl bulgur
3 dl vatten
3 msk tomatpuré
8 körsbärstomater (hackade)
1 rödlök (hackad)
1/2 kruka koriander
4 msk olivolja
1/2 citron (juicen)
salt & peppar
sallad av valfri sort
(garnera med rostade pumpakärnor)

Koka bulgur med vatten enligt recept och tillsätt tomatpuré i vattnet.
När bulguren är färdig och har svalnat något tillsätter jag de hackade grönsakerna. Citronen pressar jag över medan jag smakar av med salt och peppar. Blanda sedan med valfri sallad. På tallrik garnerar jag med lite extra av valfri grönsak. Idag grillade jag morot och små gurkor.

(Detta inlägg är sponsrat av Scan och är en del av den bloggserie som jag kommer att presentera här under sommaren. Om inte annat angivits kommer allt kött i inläggen från den svenska rapsgris som Scan tillhandahållit för uppdraget). 

Lite sorgligt det här. Sista inlägget med rapsgrisen. Det är lustigt hur rapsgris och jag har kommit att få ett väldigt speciellt förhållande. Det började ju redan när jag skrev julskinkejobbet för Scan i julas. Jag visste vad rapsgris var redan innan, men hade nog inte utnyttjat den i så stor utsträckning i min matlagning. Jag förstod i var fall inte att skillnaden skulle vara så påtaglig och tydlig.
Jag satt förresten precis och gick igenom julskinkejobbet. Den uppgiften, att skriva varje dag var otroligt stimulerande om än lite stressig. Den här gången har jag haft lite slappare tyglar och kunnat sprida ut inläggen över sommaren. Jag gillar inte ordet grillsäsong, det är en dålig och begränsande av en tidsperiod som sträcker sig från april till mars. Den råkar bara kulminera mellan maj och september.
Hur som helst. Nyss inne på julskinkejobbet.se fastnade jag för mitt inlägg om Tå gård där de håller rapsgris. Jag minns hur rörd jag var när jag lämnade gården utanför Västerås och hur jag i bilen satt lätt tårögd. Intrycken var många. Dels hade jag fått träffa fantastiska människor, men det var framförallt deras engagemang som berörde. Hur viktiga grisarnas villkor var, hur lantmästaren personligen gjort besök på slaktanläggningen många mil söderut, för att se till att grisarna hade det bra även efter det att de lämnats utanför hans försorg. På Tå gård såg jag lyckliga grisar, något jag nog i ärlighetens namn inte trodde fanns innan mitt besök. Nu vet jag bättre.
Jag minns att Axel på gården ansåg att man borde införa en svensk högtidsdag i slutet av sommaren då man bara åt gris. Så nu är det dags tycker jag. Ska vi göra den 28 augusti till allmän rapsgrisdag? Det var egentligen en retorisk fråga. Jag har redan bestämt. Här har du din rapsgrisdag Axel. Varsågod! Nu är den officiell.
När jag innan sommaren diskuterade detta grillprojekt med Scan och de föreslog att jag helt skulle få utgå ifrån en halv rapsgris köpte jag upplägget direkt. Det har varit roligt att få jobba med hela djuret, med de olika styckdelarna och att få lära känna deras olika egenskaper. För att knyta ihop säcken tänkte jag dock avsluta med samma styckdel som jag började. Jag vet inte om ni minns? Den första grejen jag gjorde var ju att röka eget sidfläsk. Jag var ju tvungen att ha mat medan jag lagade maten och redan då lovade jag att återkomma till just sidfläsket. Nu är det dags. Dagens rätt kommer inte att bli till på ett helt traditionellt sätt. Idag ska jag grilla en fläsksida som först långsamt fått sjuda i hö. Ni hörde rätt. Jag avslutar givetvis på grillen med lite blötlagt hö på gallret ovanför glöden som kommer att ge en härlig rökig smak till det välmelerade köttet. Visst låter det spännande?
Ha en fortsatt trevlig ”grillsäsong”. Personligen är jag långt ifrån färdig med rapsgrisen. Hur skulle jag någonsin kunna bli?

Fläsksida av rapsgris med smak av hö – recept 4 personer
800-1000 g fläsksida med fettkappa och svål
1 dl salt
1 dl socker
2 liter vatten
1 rejäl knippe hö
4 kvistar rosmarin (bladen)
6 lagerblad
12 vitpepparkorn
svartpeppar
muscavadosocker
en klick smör

Värm upp vattnet och lös upp socker och salt till en lag och låt svalna. Snitta fläskets svål och fettkappa men stanna med kniven precis innan själva köttet.
Lägg ner köttet i lagen och ställ kallt i kylen i minst 4 timmar. Gärna längre.
Ta sedan upp, skölj och torka av köttet. Nu börjar det roliga. Lägg ner hö i ett kärl med tillhörande lock och som tål ugnsvärme. Lägg sedan ner alla kryddor samt fläsksidan. Tänd eld på höet. Det brinner snabbt, så var beredd att kväva elden med locket. Låt sedan kärlet stå med locket på i någon halvtimme. Röken stannar kvar och sätter smak. Fyll sist upp med kokande vatten så att köttet täcks ungefär till hälften. Baka i ugn i 120 grader i ca 3 timmar.
När köttet gått färdig i ugnen penslar jag köttet med lite socker som jag rört ihop med smält smör. Bränn på på grillen till ytan är krispig och vacker. Lite blötlagt hö vid sidan ger en härlig röksmak. Låt vila och tranchera när köttet stannat.

Hökokt potatis – recept 4 personer
800 g färskpotatis
hö
vatten
1 dl flingsalt
en knippe körvel
en knippe persilja
en knippe timjan

Koka potatisen som vanligt med ingredienserna ovan. Servera till det brynta gräddsmöret nedan.

Brynt gräddsmör – recept 4 personer
1-2 dl vispad grädde
1,5 dl brynt smält smör
salt

Bryn smöret tills det är gyllenbrunt. Låt svalna och stelna lätt igen. Blanda ut med den vispade grädden och smaka av med salt.

(Fotnot. Av mer insatta personer har jag fått höra att jag använt mig av halm snarare än hö. Jag kan bara beklaga, men hälsa att det var otroligt gott ändå. Mitt tips är dock att ni köper hö istället. Kalla det gärna för sommarhö också. Då låter det genast mer romantiskt).

(Detta inlägg är sponsrat av Scan och är en del av den bloggserie som jag kommer att presentera här under sommaren. Om inte annat angivits kommer allt kött i inläggen från den svenska rapsgris som Scan tillhandahållit för uppdraget).

Alltså.
Det här med fotande och varm mat har jag skrivit om tidigare, men den här gången sätter rekord. Mot mina egna principer bestämde jag mig föra att göra en fototallrik innan vi skulle äta. En tallrik som jag kunde vrida och vända på, pallra upp, dra bak, skjuta fram, åt sidan, gå fram mot, backa ifrån, elevera ovan, ljussätta, putsa, finjustera, pynta, vinkla, dekorera och garnera. En tallrik att enbart fota. Jag såg fram emot att  slippa stressen av att någon frågar om jag fotat färdigt. Frågan om jag fotat färdigt kommer nämligen aldrig efter att jag fotat färdigt, utan föregår snarare den exakta tidpunkt då jag de facto har fotat färdigt. Det vet jag helt säkert. Denna gång skulle det bli annorlunda. Momenten ovan var alla avcheckade och jag kände mig redo. Finjusteringarna, ljuset och vinklarna. Allt var perfekt. Ingen stod heller bakom och ställde den frågan. Underbart. Nu kör vi… Plötsligt knackar bredbandsinstallatören mig på ryggen. Snubben i blåställ som jag helt glömt bort. Nu. På riktigt. Jag som knappt hunnit ställa in kameran. Jag lämnar snopet mitt vackra motiv och försöker verka intresserad av vad den unga slyngeln har att säga.
-”Shoot! Internet sa du? Om det funkar? Ja, det borde det ju. Ni säger ju att installationen är färdig. TV också? Om vi ska ha? Borde vi? Om vi har bild? Det kan vara bra. Behöver ni se? Hur många bredbandsuttag jag vill ha?” Så många du vill sälja på mig tänker jag. Jag kapitulerar och köper en hel drös med uttag. Bredbandskillen lämnar mig fred.
Äntligen tillbaka i köket. Tillbaka framför det som en gång var min fototallrik och som nu definitivt har fotats färdigt. Den tidigare så resliga skumsåsen på chèvre, grädde och gräddfil som jag kört genom sifonen ser mer ut som en tjock mjölk. Mina vackra gröna droppar av lökemulsion påminner om något en fågel bidragit med. Att potatisterrinen fortfarande ser bra ut känns mest som ett hån. Lammet vill jag inte ens prata om.
Jag kastar i mig den kalla maten, rycker fram en ny tallrik, lägger upp och börjar fota igen. Nu glömmer jag hälften av tillbehören och av terrinen saknas denna gång en portion. Efteråt skrattar jag lite ändå. Egentligen är jag ganska nöjd. Vinet var verkligen fantastiskt…

Lammrostbiff med skumsås på chèvre, ugnsrostade tomater och lökemulsion – recept 4 personer
4 st utskurna rostbiffar av lamm (ca 700 g totalt)
salt och peppar
2 kvistar rosmarin
50 g smör

ca 20 romanticatomater
2 msk olivolja
havssalt
socker

200 g chèvre
4 dl vispgrädde
2 dl gräddfil
1 liten lime (juicen)
salt

ca 4 dl grovt skuren blast av färsklök
ca 1,5 dl olivolja
knappt 1 tsk salt
knappt 1 tsk socker

Jag kör rostbiffarna i en sous vide. De får tillsammans med kryddor, rosmarin och smör gå i badet i 2,5-timme i 52,5 grader C. När tiden gått ut, steker jag hastigt på rostbiffarna i en panna med smör. Slutligen trancheras de och serveras omedelbart.

Dela tomaterna på hälften. Jag tycker det är snyggt om man behåller stjälkarna på tomaterna. Lägg med snitt ytan uppåt på en plåt. Stänk sedan lite olivolja över halvorna och strö över socker och salt. Sockret tar ytterligare fram sötman i tomaterna och gör smaken underbar. Kör i varmluftsugn i ca 100 grader i ungefär tre timmar. Tomaterna får gärna behålla lite saft och ska inte bli helt torra.

Jag tar bort den yttersta hinnan på chèvren. Sedan värmer jag upp vispgrädde och gräddfil i en kastrull. Jag tillsätter chèvren till den heta gräddblandningen och låter sjuda ihop i ungefär 5 minuter tills osten het har löst sig. Slutligen smakar jag av med pressad lime och salt. Häll sedan såsen genom en chinoise och slutligen ner i en sifon. Skaka om väl och låt stå i ett varmt vattenbad i minst 15 minuter innan servering.

Blanda lökblast, olja och salt i en mixer med inbyggd sil. Starta mixern och låt olja och lök pressas ut genom mixerns sil. Droppa sedan försiktigt emulsionen över den serverade chèvresåsen i det sista steget innan servering.

Då var det höst och med det vet alla som hänger på matbloggar att det är dags för grytor igen. Jag älskar ju en mustig gryta, ett tungt rödvin med en värmande brasa i bakgrunden. Jag gör det. Vem gör inte? Samtidigt hör jag hur jäkla pretto det låter. Hur klyschigt det är. En plattityd. Mustig gryta liksom. Vilken gryta som kokat i timmar med fonder, kanske vin, örter och lök blir inte mustig? Vem dricker blaskigt rött och vilken brasa är inte värmande? Jag menar, jag älskar ju smaken av gryta, gillar rödvin och värmer mig gärna i det sprakande skenet. Jag är en romantisk romantiker som egentligen bara schnuuusar och är överdryg ibland för att väga upp. Med gryta, rödvinskupa och brasa riskerar det dock att bli lite för uppenbart. Fasaden spricker och min inre fjolla blottas. Ha ha. Jag ler lite. Det är ok. Jag låter den göra det. Ni visste ju alla redan.
Nåja, problemet med manligheten löste sig. Vår underbara Esther erbjöd sig att laga gryta åt oss. Jag kunde bara glida med, skylla på E och säga att gryta, rödvin och brasa var hennes idé.
Vi bjöds en Feijoada, en brasiliansk böngryta på bl.a. fläsklägg, stekfläsk och svarta bönor. Att uttala Feijoada lärde jag mig för en vecka sedan. Att stava till Feijoada är alltjämt ett problem. Jag har en fusklapp bredvid datorn.
Feijoada innehåller egentligen inga exklusiva ingredienser, den är inte särsklit komplicerad att laga, utan är mer ett bra exempel på att god mat inte behöver vara dyr. Bara vällagad. Jag har hört att det kallas för slavmat, men en Feijoada passar lika bra då haciendan bjuder upp till fest.
Esther serverar sin Feijoada med Farofa, en annan brasiliansk specialité, en rödvinsvinägrett på tre sorters paprika, gul lök, tomat och färsk koriander. Tallriken toppas med filéad apelsin och en stark chilisås. Och ja! Jag är övertygad. Bönor kan vara gott. Berätta bara inte för någon. Tack för en härlig söndagsmiddag E!

Feijoada – recept 6 personer
800 g svarta bönor (blötlagda sedan ett dygn, minst några timmar)
1 stort rimmat helt fläsklägg
500 g stekfläsk (svålfri)
6 chorizo (med hög kötthalt)
4 ölkorvar (kabanoss)
2 ölkorvar av starkare typ
2,5 solovitlökar (grovt hackade)
1-2 lagerblad
salt och peppar

Lägg bönorna i vatten över natten. Om det inte hinns med går det bra att de ligger endast en kortare tid, men minst en timme, gärna två.
Sila bort vattnet och slå ner bönorna i en stor kastrull. Stoppa ner de skivade ölkorvarna och fläsklägget i kastrullen. Krydda med salt, något lagerblad och eventuellt lite svartpeppar. Fyll upp med ungefär dubbelt så mycket vatten som bönor.
Låt sedan allting koka försiktigt i ca 2,5, gärna 3 timmar. Bönorna ska nu vara mjuka, annars kan man behöva tillsätta lite mer vatten.
Efter att allting har kokat, är det dags att steka den skivade chorizon, den grovt hackade vitlöken och stekfläsket som skurits i bitar. Blanda sedan ner allt det stekta i kastrullen och låt koka ytterligare i ca 2 timmar. Bönorna ska vara sönderkokta och såsen ska ha tjocknat.

Faroffa – recept
2 gula lökar (finhackade)
2 ölkorvar (skuren i skivor)
knappt 100 g smör
cassavamjöl (valfri mängd, pannan ska fyllas upp)

Stek löken mjuk och lägg efter en stund ner ölkorven. Tillsätt sedan cassavamjölet och mer smör. Stek i några minuter, rör om i botten och servera sedan tillsammans med en vinägrett. (Se bilden längst ned).

Uppe i smöret. Så kan man beskriva känslan av att tillsammans med andra extremt matlagningsintresserade människor få laga mat i redan fullpreppade kök med bra råvaror. På plats bland grytor och pannor stod jag plötsligt i en skog av kameror, mobiler och paddor. Jag log lite. Känslan av att inte vara galen ensam är ganska befriande. Där hörde jag hemma.
För några veckor sedan var jag på en cookalong med andra matskribenter och bloggare på Cajsa Warg på Kungsholmen i Stockholm. Idén var att vi, det matlagningsglada folket skulle få prova på Arlas tre helt nya smörprodukter. Som vanligt var jag lite misstänksam. Vadå nya smörprodukter? Pratar vi bara smör i ny förpackning? Kejsarens nya kläder? Mina tankar var många. Det vackra med smörets idé är ju lite att det just bara är smör. Vill man verkligen ha sitt smör på ett nytt sätt? Plötsligt kändes tanken på bara en ny förpackning ganska ok, varför hålla på att experimentera? Sedan vände jag helt. Det här kan ju bli bra. Redan nu blandar jag ju smör med rapsolja vid stekning. Ett klarifierat smör som kan stå framme i rumstemperatur och klarar av riktigt höga stektemperaturer är ju fantastiskt trevligt. Bara att värma upp och röra ned direkt i bearnaisen. Sprayburken som lägger en tunn dimma av smör och rapsolja på den magiskt kokta sparrisen är verkligen något för mig. Sjukt trevligt och lättanvänt och jag har redan funnit användning av samtliga nyheter.
Under 1,5 timme lagade vi och åt tre rätter. Stämningen var hög och den lite utdragna lunchen blev ett trevligt avbräck mot den uppvärmda microlunchlådan.

Kokt grön sparris med bearnaisesås, friterad Grebbestadsansjovis och pocherade vaktelägg – recept 4 personer
1 burk (80g)
1 ägg
1 knippe grön sparris
4 vaktelägg
1 citron
2 msk Kockserien Smör & Rapsolja Gourmet
100 g Kockserien klarifierat smör
50 g Panko (asiatiskt ströbröd)
50 g vetemjöl

Bearnaisesåsen
4 äggulor
2 tsk dragon
300 g Kockserien klarifierat smör
salt
tabasco
färsk dragon

Dubbelpanera ansjovisen i mjöl, ägg och ströbröd. Fritera sedan i det klarifierade smöret i ca 140 grader under 3 minuter eller tills ansjovisen är frasig.
Koka den färska sparrisen hastigt i saltat vatten under 1-2 minuter. Glasera med Smör- och rapsoljesprayen.
Lägg vakteläggen i juicen av pressad citron och låt ligga i ca 10 minuter. Häll sedan alltsammans i kokande vatten och låt ligga i ca 1 ½ minut.
Bearnaisesåsen. Vispa äggulorna, dragon och några droppar tabasco över värme tills äggen tjocknar (ca 65 grader). Vispa sedan långsamt ned 300 gram av det klarifierade smöret. Smöret bör hålla ungefär samma temperatur som äggvispet. Smaka och tillsätt finhackad färsk dragon efter smak.
Lägg upp sparrisen, ansjovisen och vakteläggen på en tallrik. Servera med en klick bearnaise.

Pasta Frutti di Mare med färska räkor och halstrade pilgrimsmusslor – recept 4 personer
500 g skalade färska räkor
8 pilgrimsmusslor
800 g färsk pasta
4 skivor dagsgammalt vitt bröd (skuret i kuber)
1 dl Kockserien Smör & Rapsolja Gourmet
1 klyfta vitlök
2 msk Kockserien klarifierat smör
en knippe rosmarin
svartpeppar
färsk basilika
parmesan
Kockserien Smör & Rapsolja Spray

Skala räkorna och spara skalen. Fräs sedan skalen i Smör & Rapsolja Gourmet i ca 20 minuter tills skalen fått färg. Separera bort räkskalen men behåll räksmöret till glasering av pastan.
Halstra musslorna i Kockserien Smör & Rapsolja spray i ca 2 minuter på varje sida tills de fått en gyllene yta.
Stek brödkrutonger av brödet i klarifierat smör tillsammans med rosmarin och vitlök.
Lägg den färska pastan i rikligt kokande saltat vatten. Låt koka tills al dente. Slå av vattnet men behåll någon deciliter att tillsammans med räksmöret glasera pastan med.
Lägg upp den färska pastan på en tallrik, lägg på räkor och pilgrimsmusslor. Glasera med en blandning av räksmör och pastavatten. Strö över krutongerna och kör över med några drag svartpeppar. Toppa med riven parmesan och färsk basilika.

Hasselnötssmulpaj med rabarberkompott och vispad vaniljgrädde – recept 4 personer
100 g hasslenötter
100 g smör
100 g hasselnötspasta
50 g socker
1,5 dl cornflakes
250 g rabarber
100 g syltsocker
3 dl vispgrädde
1 färsk vaniljstång

Grovhacka hasselnötterna och fräs tillsammans med smör, hasselnötsmassa och socker i ca 5 minuter. Tillsätt två nävar cornflakes, sprid ut på ett smörpapper och ställ in i kylen.
Hacka rabarberna i mellanstora bitar. Gör en rabarberkompott genom att koka upp rabarber och syltsocker och låt sjuda i ca 10 minuter. Låt svalna.
Servera med kompotten i botten, toppa med hasselnötssmulorna och en klick vispad grädde blandad med färsk vanilj från vaniljstången.

Ungefär när jag flyttade hemifrån lanserade Sveriges största kycklingproducent en reklamkampanj som gick ut på att det skulle ätas kyckling varje fredag. Vi gjorde då, sjöng melodin själva varje fredag, men har släppt tanken och upphört med kyckling på fredagar sedan länge. När det nu blir kyckling blir det helst majskyckling. Till er som vågar påstå att det inte är skillnad på majskyckling och vanlig? Våga prova. Unna er majskyckling för första gången och köp bara halva flaket öl istället. Nu var jag så där dryg igen, men jag noterar och tar med mig till den självterapi jag ständigt befinner mig i.
När jag var nyutflugen köpte man fortfarande oftast kycklingen hel. Alternativen var få. Jag som älskar kött som tillagas med ben kan bara beklaga de gånger jag köpt den lösryckta filén och försökt göra något gott. Det känns närmast som en omöjlighet att lyckas. Det blir bara torrt. En hel majskyckling däremot, i lergryta. Hur gör man för att misslyckas? Berätta inte! Någon i detta avlånga land har säkert (miss-)lyckats och då kommer det väl hänga över mig som ett dåligt omen och jag får ta tillbaka allt jag just skrivit.
Idag har jag tagit en majskyckling, kört den i lergrytan och lekt lite med en av mina favoritsåser. Jag tog min gamla äppelsås och tillsatte lite curry madras. Att något så enkelt kan vara så gott…
…visste jag ju, det är därför jag alltid rycker fram detta kort, nu med curry, när jag inte har en aning om vad jag ska laga. Här är mitt bakfickekort. Perfekt när man vill äta gott, bara vara eller när gästerna är flera. Den står upp gott vid många tillfällen. Inget att skämmas för. Helt tvärtom.

Majskyckling med citron i lergryta – recept 4 personer
1 majskyckling (ca 1,7 kg)
1 citron
gräslök
1 gul lök
2 dl vitt vin
salt och peppar
smör- och raps olja
soja

En halvtimme innan jag börjar med kycklingen ställer jag lergrytan under vatten.
På skärbräda knådar jag in kycklingen med rikligt av salt och peppar. Sedan lägger jag ned den i lergrytan. Citronen pressar jag över. De överblivna skalen stoppar jag in i kycklingen. Omkring kycklingen stoppar jag grovt skurna skivor eller klyftor av gul lök, vitlök och grovt hackad gräslök. Vinet slår jag bara rätt över. Jag avslutar med att pensla kyckling med en blandning av smör, rapsolja och soja.
Kycklingen i den täckta lergrytan åker sedan in i kall ugn. Temperaturen sätter jag på 250 grader. Efter ca 1,5h brukar kycklingen vara färdig. Man märker när köttsaften är klar och lårbenen släpper lätt från kroppen. Servera med såsen nedan och basmatiris.

Gräddig äppelsås – recept 4 personer
50 g smör
2 svenska rödgröna äpplen av Katjatyp (grovt hackade utan skrutt)
2,5 msk curry (madras)
1 grovt hackad gul lök
3 dl torrt vitt vin
1 torkad röd chili
1,5 msk strösocker
5 dl kycklingbuljong
5 dl vispgrädde
svartpeppar

Stek på de grovt hackade äpplena och löken, med curry i smör. Tillsätt socker och låt allt nästan bli mjukt kanderat. Stek inte för hårt. Tillsätt vinet och låt sedan nästan all vätska sjuda bort.
Ha i kycklingbuljongen och koka ner tills dess att ungefär hälften av buljongen återstår. Slå över grädden och låt sedan långsamt reducera.
Sila över såsen till en mindre kastrull. Jag reder sällan min sås, får den puttra tillräckligt länge får den rätt konsistens ändå. Annars går det bra att toppreda den med lite maizena eller vetemjöl. Smaka eventuellt av med peppar. Servera med ris.

Det är få saker, när det är som mörkast, som gör mig så glad som att finna ”gamla” bra foton på somrig mat. Är bilderna dessutom obloggade ställer jag mig upp och applåderar. Har du tur kanske du får se mig dansa. Just den här gången gick jag verkligen loss ordentligt med kameran, vilket resulterade i många bra bilder som fångar just glädjen i att laga mat. Det vackra i skapandet.
Det är svårt att inte bli nostalgisk när man går igenom gamla bilder. F-n vad jag saknar den där stekhällen just nu. Jag vill ha tillbaka sommaren, även om den vädermässigt inte var mycket att ha. Jag vill laga och äta utomhus. Jag vill vara klädd i flip-flops, shorts och linne. När kvällen kommer, när det åter blir svalare, vill jag känna känslan av att ta på mig ett par mjuka slitna jeans. Jag vill med vänner dricka rosé i en skön fåtölj tills jag är smålullig. Jag vill känna hur solen bränner, jag vill tvingas sitta i skuggan en stund just för att jag bränt mig. Jag vill ta stegen upp på taket för att på en filt komma närmare och suga i mig de sista av den nedgående solens strålar. Jag vill sitta ute en ljummen sommarkväll, lyssna på musik och blanda tunga samtal med lätta. Jag vill vara filosofisk och ha friheten att diskutera stora frågor ur ett litet perspektiv. Jag vill fira hela natten för att någon annans fotbollslag vinner stora cuper. Jag vill sjunga med i hejarramsor jag aldrig tidigare hört på ett språk jag inte förstår. Jag vill dansa. Jag vill ha en sådan där sommarkväll, med en filt om mig, en kväll där samtalen bara flyter på och vinet aldrig tar slut och berusningen aldrig riktigt kommer. Jag vill låta sommarnatten rinna iväg för att vakna till ännu en dag. Jag vill börja om igen. Jag vill ha fler sommarnätter att minnas. Jag vill slippa känna saknad. Ge mig bara tillbaka min sommar så blir allt bra.
Åter igen. Ursäkta för att jag går bananas med bilderna denna gång…

Heta havskräftor på stekhällen – recept 4-6 personer
2 kilo färdigkokta havskräftor (delade på längden)
3 lime
2 krukor koriander (spara 1 kruka koriander till garnering)
4 msk sambal oeleck
3 röda chilifrukter (alt. 1 habanero)
2 solovitlökar
8 schalottenlökar (vanlig gul lök går bra)
2 förkokta majskolvar
1 L fisk-/skaldjursbuljong
1 flaska torrt vitt vin
koncentrerad hummerfond (att justera styrkan på buljongen med)
salt och peppar
2 klyftade citroner (att garnera med, pressa över maten)
Ljust bröd att doppa i buljongen.

Mängderna på ingredienserna i detta recept ska man ta med en nypa salt. (Höhö). Det är en helt annan sak att laga detta på en stor stekhäll, jämfört med i en vanlig kastrull. Jag säger inte att det blir godare på stekhällen, visst inbillar jag mig det, men att ta mängderna och laga i en ”vanlig” kastrull, det säger sig självt. På en häll kokar även vätskan lättare bort varför det alltid krävs lite extra. Kanske hamnar den egentligen bara på gräsmattan, när jag stökar om? Jag vet inte. Det viktigaste är dock inte mängderna utan balansen mellan syra och sälta samt buljongens fyllighet. Jag har ofta en flaska lämplig koncentrerad fond till hands, med en sådan är det enkelt att justera fylligheten på det jag lagar. Tänk dock på att den även bidrar rejält med sälta.

Jag hackar alla grönsakerna ganska fint. Vitlöken ännu finare. Korianderstjälkarna från båda krukorna ska med ned. Korianderbladen från en kruka spar jag till garneringen.
Stek sedan upp allt i smör och olja till dess att det är glansigt och fint och allt har mjuknat. Pressa över limejuice från 2-3 frukter.
Höj sedan värmen och slå över vinet. Hela flaskan. Snåla inte. Använd helst ett neutralt (riktigt) torrt vitt vin med bra syra. (Glömmer man att köpa vitt vin är det bara att springa till butiken och köpa några flaskor matlagningsvin. Det är absolut inte samma sak, men vad ska man göra när kvällens rätt redan är satt och man glömt).
Låt vinet koka bort. Tillsätt sedan buljongen. Hettan justerar jag efter en stund med sambal. Låt sedan allt koka ned till dess att det doftar och smakar gudomligt. Det gör det när lite drygt hälften av vätskan återstår.
Mot slutet vänder jag ner kräftorna. Havskräftorna är ju redan färdigkokta och ska därför bara ta smak och bli varma.
Garnera med citronklyftor och grovt hackad koriander. Gärna i mängder. Servera havskräftorna i djupa tallrikar. Ös kräftorna med buljongen och servera med ett gott levainbröd och kanske en aioli.
Jag vill säga att man ska servera ett passande vitt vin till, men eftersom det är sommarmat, varmt ute och strupen är torr väljer jag hellre en Corona ur ishinken och trycker ned en lime. Ölsäsong liksom. Såklart.

De senaste åren har vi firat nyår med grannar och vänner i området där vi bor. Vem som står värd för firandet är inte nödvändigtvis beroende av vem som inte hade det senast, utan handlar snarare om vem som känner för det och vem som med ett leende tar på sig att hålla i det. När det kommer till mat brukar vi göra det gott, men hålla det ganska så enkelt. Ibland har någon stått för allt, men som oftast snackar vi ihop oss innan. Någon bidrar med förrätt, en annan med varmrätt, ett tredje hushåll med efterrätt. Den egentligen enda stående rätten har väl varit Erikas ceviche. Den har liksom fått en hedersplats och får alltid inleda nyårsmiddagen. Utöver cevichen är det i matväg ganska öppet. Vi ägnar kvällen åt varandra, firar och har kul istället för att stå och slita i köket. Det mesta är förberett i förväg och skratten prioriteras.
Mellandagarna är däremot tid för matlagning. Bara den sedan länge efterlängtade ledigheten är skäl nog för mig att lyxa till det och alla vet att det alltid blir rätt tillfälle för champagne när den öppnas. Lite så fungerar dagarna hos Karlstein mellan jul och nyår. Vi äter och dricker gott, umgås med och utan vänner och passar på att unna oss det där lilla extra.
Trevligheterna på nyår till trots. Jag ska inte sticka under stolen med att jag någon gång drömt om att bjuda på en väl tilltagen nyårsupé i överflöd. Jag pratar vita dukar och linneservetter, höga kandelabrar, guld, bling, och stramt upplagda tallrikar med lyxiga råvaror som tournedos, hummer och tryffel. Ni vet vad jag menar. Har ni inte redan haft, så har ni åtminstone drömt om en sådan middag. Den enda skillnaden är kanske att jag främst drömmer om att laga den, medan ni andra, mer normalt funtade människor drömmer om att intaga den? Av den anledningen ställde jag mig lite på tårna när Scan för ett tag sedan hörde av sig och frågade om jag var intresserad att hjälpa dem att ta fram en modern nyårsrätt. Inslaget av modernitet har varit något av en utmaning, då nyårsmat samtidigt nästan ”kräver” sina klassiska inslag. I min nyårsrätt får tournedosen och hummern stå för det klassiska. Upplägg och garnityr får vara det moderna. Gott nytt år mina damer och herrar, det är bara några dagar kvar nu och hög tid att bestämma nyårsmat…

Tournedos Homard – hummertoppad oxfilé med hummerreduktion och champagneskum, knaprig ostronskivling och lila brysselkål på mâche – recept 4 personer.

800 g oxfilé (mittbiten)
2 färska humrar
brysselkål (lila)
mâchesallad
200 g ostronskivling
snacksmorötter (små)
ärtskott
smör- och rapsoljespray

(Jag börjar med hummerreduktionen nedan. Det är den som tar längst tid).
Sätt ugnen på 125 grader och parera oxfilén. Gnid in filén med flingsalt och nymalen svartpeppar. Stek sedan köttet runt om så att det får fin färg i en stekpanna. Lägg över i en ugnssäker form och låt köttet steka färdigt i ugn tills dess att innertemperaturen nått 54 grader. Lått sedan köttet vila i några minuter innan tranchering.
Brysselkålen ångkokar jag i en stor pastakastrull med nedsänkt durkslag. Innan servering sprutar jag brysselkålen med smör- och rapsoljespray. Det ger både en extra smakskjuts och en vacker glans
Morötterna kokar jag i några minuter så att de fortfarande har en krispig kärna. Innan servering steker jag på dem i en het grillpanna. Spraya morötterna med smörsprayen innan servering.
Rensa ostronskivlingen. Försök att behålla svampen hel. Stek den sedan lätt knaprig i smör.
Vid uppläggningen placerar jag en halv hummerstjärt ovanpå köttet. Hummerreduktionen drar jag ut över tallriken. Av brysselkålen och mâchesalladen placerar jag i små ”öar” som jag toppar med champagneskum. Ärtskott ovanpå köttet ger lite extra liv till upplägget.

Hummerreduktion – recept
smör att steka i
2 humrar (skal och innanmäte från två humrar, ej köttet)
3 msk tomatpuré
½ purjolök
1 palsternacka
½ dl cognac
3 dl vitt vin
7-10 dl vatten
koncentrerad hummerfond efter smak (ca ½ dl)
vetemjöl att toppreda med.

Skala humrarna. Se till att få ut stjärtarna hela. Klyv stjärtarna på längden och ställ undan kallt. Det är hummerstjärtarna jag använder i dagens recept. Klipp isär hummerskalen så att ben och leder öppnas. Stek sedan skalen i smör i en traktörpanna. Skalen ska stekas på ganska hårt. Tillsätt efter en stund tomatpurén och rör om. Höj värmen och slå över en skvätt cognac. Tänd på och flambera.
Slå över det vita vinet, vattnet och lägg ned bitar av purjolök och palsternacka. Låt sedan skalen sjuda under lock i minst 2 timmar. Jag fyller på med lite mer vatten vartefter det kokar bort. Mängden vatten är inte så viktig, knepet är att mot slutet låta en stor mängd av vätskan koka bort. Kvar behöver man egentligen bara precis så mycket vätska att det räcker till hela serveringen. 
Smaka av med koncentrerad hummerfond, salt och peppar. Sila bort skalen och grönsakerna. Toppred eventuellt med lite vetemjöl och låt sedan sjuda en stund till. Hummerreduktionen ska ha en stark smak av hummer och vara ganska salt. Den sista touchen kommer när man smakar av med extra (färdig) koncentrerad hummerfond. Reduktionen serveras i en mindre mängd än vanliga såser.

Champagneskum – recept
smör att steka i
1-2 schalottenlökar (finhackad)
2-3 msk koncentrerad grönsaksfond
2 dl mjölk
3 dl vispgrädde
3+1 dl champagne

Hacka schalottenlöken fint. Stek glansig i smör på medelvärme. Tillsätt 3 dl champagne. Låt koka upp och sjud tills cirka hälften av vätskan återstår. Tillsätt mjölk och grädde och låt sedan sjuda långsamt i ca 15-30 minuter. Rör om under tiden. Mot slutet silar jag bort löken och arbetar upp skummet med en stavmixer. Smaka av med salt, peppar och eventuellt lite mer grönsaksfond. Precis innan servering tillsätter jag ytterligare någon deciliter champagne medan jag jobbar med stavmixern. Servera omedelbart.

(Detta blogginlägg är skrivet på uppdrag av Scan och är ett inlägg som jag erhållit ekonomisk kompensation för).

Den senaste tiden har jag börjat använda sous viden mer även till vardagsmaten. Det är inte längre bara de lyxigare råvarorna som får bada när väl helgen kommer. Numera tävlar även fransyskor om en plats i det varma vattnet. Vanligt är att jag förbereder en stek eller liknande på måndagskvällen. Jag kryddar och steker på runt om. Sen vakuumförpackar jag och låter den vila i kylen över natten. På morgonen innan jag går till jobbet åker den ned i sous videbadet. Temperaturen är förstås olika för olika styckdelar, men med tiden är det inte riktigt lika noga. När jag kommer hem på kvällen är steken färdig att serveras. Hur enkelt som helst.
Jag älskar ju nötkött med hög fetthalt, varför högrev alltid har varit en favorit. En kalops på ett bra högrev när man verkligen känner för det är bland det bästa jag vet. Den här gången lagar jag kalops sous vide. Köttet faller inte sönder som då det fått koka i en järngryta i timmar. Där finns mer tuggmotstånd kvar. Samma sak gäller för löken och morötterna. Smakerna är de samma, endast texturen skiljer sig. Jag misstänker att en riktig husmansfascist skulle kunna ha åsikter om grönsakernas påtagliga krispighet, personligen föredrar jag dem så. Det är kul att experimentera och med tanke på hur enkelt det var, kommer jag absolut att laga kalops sous vide igen. Visst är det så att det som skiljer en skånsk kalops ifrån en vanlig kalops är att den förra innehåller morötter? I så fall har jag visst lagat en skånsk kalops…

Kalops sous vide – recept 4 personer
1 kg högrev av god kvalité (skuret i ”kalopsstora” kuber)
3 gula lökar (skurna i tunna klyftor)
3 morötter (skivade i 2 mm tunna mynt)
1, 75 dl koncentrerad oxfond (Bong)
1 msk kryddpepparkorn (hela)
6 lagerblad
50 g smör
7-8 dl vatten
salt & peppar

Stek högrevet i en glödhet panna med rapsolja så att det får fin färg på ytan och låt svalna. Förbered under tiden genom att skiva lök och morötter.
Vakuumförpacka sedan samtliga ingredienser i en stor vakuumpåse.
Lägg sedan ner i påsen i vattenbadet.
Jag körde min kalops i 58 grader under 24(!) timmar. Vill man ha köttet än mörare föreslår jag att man ökar temperaturen till 60 grader.

Jag hör fler och fler som tar till sig det här med matkassar. Man kan förstå varför. Konceptet är enkelt. Man beställer via nätet och efter några dagar får man råvaror levererade hem till ett bestämt antal middagar framöver. Med i kassarna följer tydliga recept och instruktioner. Fördelarna är många. Det är tidssparande, man slipper bära tunga kassar, man behöver inte ens argumentera inför sin sambo om varför det är bättre att just denne handlar istället. Vidare upplever jag middagarna som varierade och maten har ett genomgående högt näringsvärde.
Ett problem kvarstår dock. Hur väljer jag matkasse? Vilka leverantörer är andra nöjda med? Är de dyrare verkligen bättre? Aktörerna är många och det är lätt att frestas av prova-på-erbjudanden och lockgåvor. Jag vill ju bara ha den bästa produkten utifrån mina egna preferenser, utan att för den delen behöva sitta och leta i oändlighet.
En bra sida som redan har gjort allt tråkigt jämförelsearbete åt dig är matkasse.se. Härifrån är det enkelt att handla direkt. På sidan behöver man bara skriva in sitt postnummer. Ett knapptryck senare presenteras de företag som levererar just hem till dig. Vill man dyka djupare kan man välja att förfina sin sökning. Redan färdiga förslag på filtreringar finns presenterade och jag får enkelt stöd om jag vill söka mer passivt. Jag kryssar i två rutor och har därmed berättat att jag söker efter ekologisk mat som är barnvänlig. Smidigt. Det jag gillar bäst är hur redan min första sökning genererar en lättöverskådlig lista på olika alternativ, där information om pris, kundomdömen och utförande presenteras. Enklare att välja än så utan att få känslan av att man förbisett någon aktör blir det inte.
Matkasse.se kan närmast beskrivas som en portal, där du som konsument snabbt hittar rätt. När du stänger ned sidan finns det en stor chans att ”det där med mat från nätet” plötsligt inte längre är något du skjutit upp på morgondagen.
Ni som känner mig närmare vet ju att jag minst en dag i veckan, oftast söndagar, beger mig iväg för att äta indiskt. Idag stannar jag hemma och lagar själv. Receptet hämtar jag från Linas matkasse. Det blir indiska köttbullar i smakrik sås, toppat med pistagenötter och en frisk gurksallad därtill. En komplett rätt. Detta är ett bra exempel som visar hur spännande det kan bli när man får lite hjälp med inspirationen. Vill jag sen som lekfull hemmakock sätta min egen prägel så står det mig fortfarande fritt. I min version av receptet blandar jag ned några russin och toppar med riven kokos.

Indiska köttbullar med pistage och frisk gurksallad – recept 4 personer
1 citron
1 dl vispgrädde
1/2 grön chili
1 gul lök
1/2 gurka
nötfärs ca 500 g
persilja 1/2 kruka
pistagenötter (osaltade ca 150 g)
1/2 rödlök
3 st vitlöksklyftor
3 1/2 dl basmatiris
1 krm chiliflakes
1 tsk curry
1 tärning kycklingbuljong
1 tsk ingefära (malen)
1 tsk kanel (malen)
1 tsk kardemumma (malen)
1 dl vatten
1 msk olivolja
1 tsk salt
2 msk smör
2 tsk socker
1 1/2 tsk spiskummin
1/3 dl ströbröd
1 msk vetemjöl
3 dl mjölk
(3/4 dl russin)
(2 tsk zestad färsk kokos)

Koka riset enligt instruktionerna.
Blanda ströbrödet med mjölken i en bunke. Låt svälla i några minuter.
Pressa sedan ned 1 vitlöksklyfta i bunken. Tillsätt spiskummin, kanel, kardemumma, ingefära och salt. Ha ned färsen och blanda väl. Jag använder händerna. Det är viktigt att ströbrödet blandas ut väl i färsen.
Forma ca 16 köttbullar. En jämn storlek är viktigare än antalet.
Strimla den gula löken och finhacka resterande vitlök.
Fräs upp smör med lök och vitlök i en stekgryta eller panna med höga kanter.
Blanda sedan ned vetemjölet. Rör om. Ha i mjölken, grädden, vattnet och tärningen med kycklingbuljong. Krydda upp med curry, chili flakes och socker. Låt sjuda ihop i några minuter. Smaka av med peppar och salt.
Lägg sedan ned köttbullarna och låt sjuda under lock i 7-9 minuter eller tills de är klara. Rör om några gånger under tiden. (Här har jag även ned en näve russin, men de ingår inte i originalreceptet).
Under tiden förbereder jag gurksalladen. Dela gurkan på hälften. Halvera sedan den ena halvan på längden och gröp ur kärnorna med en matsked. Tärna gurkan fint. Finhacka en halv chili och en halv rödlök. Placera allt i en skål med gurkan och blanda med saft och zest från en citron. Smaka av med salt och olivolja.
Mortla pistagenötterna grovt.
Servera slutligen de färdiga köttbullarna med basmatiris. Den friska, lite syrligare gurksalladen blir ett bra komplement till den gräddiga såsen.
(Över den färdiga grytan river jag gärna färsk kokos precis innan servering. Pistagenötterna serverar jag direkt vid bordet. Jag tycker de förblir mer knapriga och är godare så).

(Detta inlägg är sponsrat av matkasse.se och är något jag erhållit ekonomisk ersättning för).

Äntligen renässans. Den mörka tiden är över. I helgen är det dags för poolfyllning igen. Det är helt klart ett roligare arbete än att tömma den. Arbetet med slangar, kopplingar och värmepump går av bara farten. Nästa gång vi ser poolen håller den 28 grader och det är ”baddax” som någon skulle ha sagt.
Med tanke på hur flitig jag varit med fredagsdrinken ser jag särskilt fram emot denna badsäsong. Jag har byggt upp ett skönt ”kartotek” av drinkrecept som nu finns att tillgå när jag i sommar solar och sippar drinkar på pooldäcket. Är bara vädret rätt är det en riktig liten pärla den där platsen och om det nu skulle skita sig, tar vi i igen det bland vingårdar och cypresser i Toscana någon vecka senare. I sommar har vi lärt av historien och helgarderat oss.
Italien, sol eller drinkar vid poolen är dock långt ifrån det största. Nytt för i sommar är att vi kommer att ha en alldeles ny liten Karlstein i familjen. Min syster Monica och hennes Andreas ska få barn om bara någon månad. Jag blir stolt morbror. Att bli morbror känns spännande på många vis och jag är galet övertygad om att ni kommer att göra allt så himla bra. Det har ni redan visat med Eyvind. Bäst också, för mig, är att jag i sommar mest kan gosa. När ”ungen” blivit några år får jag det knepigare. Jag kan knappt minnas allt kul ni har hittat på med vår son. Dessa spektakel och aktiviteter. Tack! Snacka om att som morbror behöva starta på minus.
Redan nu har jag börjat spåna på en rejäl bucketlist. Den innehåller framtida hyss, roligheter och mer hyss. Allt för att på ett så mångfacetterat sätt kunna ge tillbaka. Några idéer är redan klara. Jag kommer personligen att ta på mig det fulla ansvaret för att ert barn ganska snart vägrar annat än hummer, ostron och oxfilé. Till frukost kommer det lyftas på den rökta skinkan och skrikas efter Pata negra. Dennes första ord kommer vara ”Saint Emillion” och notoriskt kommer vuxna att anmärkas på när de säger champagne om annan bubblig dryck. Ert fotbad kommer snart kallas sous vide och när det serveras Kalles kaviar till äggen kommer ni behöva förklara varför man hos Thomas och Sofia får störrom.
Jag blir alldeles uppspelt och kan nästan inte hålla mig.
I väntan på systerbarnet och den riktiga värmen äter jag vidare. Idag serveras det en utbankad och grillad fläskkarré med en dallrande hemgjord café de Paris. Jag litar fullständigt på att ni vet hur man grillar fläskkarré i skivor, därför får ni ikväll bara ett recept på en bra Café de Paris.

Cafe de Paris – recept 4 personer
2 msk smör
2 schalottenlökar (finhackade)
5 sardellfiléer
20 st. små kapris (avrunna från lag)
2 msk hackad gräslök
2 msk hackad persilja
1,5 msk curry (standard)
1,5 msk champagnevinäger
1 tsk dijonsenap
2 msk vatten
4 ägggulor
ca 250 g smält smör (försök hålla det runt 60 grader)
salt och peppar

Stek upp alla ingredienser förutom äggulor och det smälta smöret. Börja med en smörklick i pannan och tillsätt sedan ingredienserna i den ordning de står listade. När allt stekt ihop på mellanvärme utan att ha fått färg mixar jag det ordentligt med en stavmixer.
Jag flyttar sedan över blandningen till en kastrull i ett vattenbad som håller omkring 65-70 grader. Nu är det dags att börja vispa och tillsätta smöret.
Det här är precis som att göra béarnaise. Man vispar som sjutton och tillsätter det flytande smöret långsamt. Ibland använder jag allt smör, ibland smakar jag av innan och inser att jag är nöjd. Smaka av med salt och peppar.
Servera sedan till den grillade karrén, med en enkel sallad. Toppa med mer gräslök, persilja och kapris. För mig är det här barndom. En riktig torsdagsmiddag.

He he! Smet ju iväg till landet i helgen och kom därför med nöd och näppe undan vårstädningen i föreningen. Framme på landet insåg jag dock att vårstädningen hade varit en barnlek i jämförelse. Nåja, allt gick ju bra och vi är nu redo för sommaren. Nästan i varje fall.
När vi med traditionsenlig stress åkte i väg i fredags glömde vi kassen med rött vin hemma. Misstaget uppdagades när jag på vägen upp stod och valde ostar vid handlingen. Aldrig är man väl så sugen på något som just när det är omöjligt att få. Ikväll tänker jag dock ta igen det. Det ska bakas carpacciopizza. Idag gör jag även degen själv, som annars brukar köpas direkt från pizzerian. Till pizzan ska jag lufta och njuta en skön Barbaresco. Jag köpte 6 flaskor som ska lagras, men tänker att de kanske är bäst redan efter 2 månader? Tänk om jag genom att vänta missar dess storhetstid. Tänk om vinet blommat ut och som av en händelse river av en skön samba mellan mina smaklökar innan det finner sin väg ner genom strupen. Den första referensflaskan korkades ju upp i slutet av januari? Mycket kan ha hänt på tre månader och om man inte provar får man aldrig veta. Jag tar inga risker. Fram med korkskruven och en karaff.
Kvällens carpacciopizza bygger på en genialisk idé. Jag gräddar pizzan med hemgjord tomatsås, riven ost och bitar av buffelmozzarella. När den är färdiggräddad och härligt krispig i kanterna klär jag den med tunna skivor av kalvfilé, nyriven parmesan, ruccola, rostade pinjenötter, flingsalt och olivolja. Carpacciopizza är så nära pizzans idé man bara kan komma. Jag ska inte ta åt mig äran för idén, men det jag kan ta åt mig äran för är själva utförandet. Det här gör jag snart med förbundna ögon.
I veckan som kommer har jag lovat mig själv att tillverka nya bänkskivor till stekhällen. Kanske blir det något bombastiskt att blogga om redan till helgen. Det är hög tid att komma igång med den igen. Det är underbart att få stå och sjunga, dricka vin, hacka, steka och slabba i trädgården. Vem vet, kanske bjuder jag på en paella, eller en piggvar Menuiere?

Carpacciopizza med kalvfilé – recept 4 pizzor

Tomatsåsen
600 g romanticatomater (små söta tomater)
3 schalottenlökar (fint hackade)
2 vitlöksklyftor (fint zestade)
1 msk balsamicokräm
1,5 tsk salt
4 msk olivolja
1 kruka basilika (Stjälkarna hackar jag fint, bladen grövre)
1/2 oregano (mortla bladen noga för att få ut smakerna)
400 g Mutti passerade tomater
1 msk koncentrerad grönsaksfond
2 msk tomatpuré
2 dl vatten

Pizzadeg
30 g olivolja
220 ml vatten
1 tsk socker
20 g jäst (alt. 2 tsk torrjäst)
400 g durumvetemjöl
1,5 tsk salt

Topping
tomatsås (innan gräddning)
buffelmozzarella (innan gräddning)
riven mozzarella (innan gräddning)
carpaccio av kalvfilé (tunna skivor)
nyriven parmesan
rostade pinjenötter
ruccola
flingsalt
några stänk olivolja

Placera en pizzasten på ett galler längst ner i ugnen. Sätt ugnen på så hög värme som möjligt. Jag sätter min på 300 grader.
Jag börjar alltid med tomatsåsen. Den tar längst tid och ska helst kallna innan den åker på pizzan. 
Sautera den hackade löken och den zestade vitlöken på låg värme i olivolja. Ha i balsamicokrämen. Slå efter några minuter över lökblandningen i en mixer. Tillsätt sedan samtliga såsingredienser till mixern och kör tills dess att såsen är tunn och och fin. Slå tillbaka i en kastrull, koka upp och låt sedan sjuda lugnt med en omrörning då och då. Efter någon timme brukar jag börja smaka av med mer salt och peppar, eventuellt lite mer örter eller vad man nu tycker. Låt sedan sjuda ytterligare i någon halvtimme. Såsen är klar och ska nu bara kallna.

Nu degen. Smörj en stor degskål med olivolja.
Häll fingertempererat vatten, socker och jäst i en annan degbunke. Tillsätt mjöl, olivolja och salt. Blanda ihop allt till en deg. Låt sedan jäsa i ungefär en timme tills dess att degen vuxit till cirka dubbla storleken. Nu är degen klar för att göra pizza.

Innan jag börjar arbeta ut degen förbereder jag alla ingredienser. Jag skivar kalvfilén i lövtunna skivor. Om jag fryser den i någon halvtimme innan går det lättare. Buffelmozzarellan låter jag rinna av ordentligt. Jag hjälper den lite på traven genom att försiktigt, utan att krossa osten, pressa ur lite vätska mellan mina händer. Den skärs sedan i halvcentimeter tjocka skivor. Ruccolan sköljer jag av och låter rinna av. Pinjenötterna rostas snabbt i torr panna. Flingsaltet står på bänken och olivoljan är redo att bara spridas ut över den färdiga pizzan. Zestjärnet ligger redo bredvid parmesanen.
Jag serverar en pizza i taget. Gästerna får dela, men serveras å andra sidan hela tiden nya varma pizzor. Jag gillar när det blir lite huggsexa.

Arbeta ut en 1/4 av degen, fördela några matskedar tomatsås jämnt och täck med den rivna osten och några skivor mozzarella. Fånga sedan upp pizzan med en pizzaspade och kasta i  ugnen. Arbeta bestämt så går det utan probelm.
Grädda sedan tills pizzan är lite lätt bränd i kanterna. Jag skulle gissa att det handlar om ungefär 5 minuter. Men pass upp, det går fort på slutet. Toppa sedan pizzan med carpaccion, parmesanen, pinjenötterna, ruccolan, flingsaltet och olivoljan. Ibland använder jag oxfilé eller parmaskinka istället för kalv. Idén om Carpacciopizza på kalvfilé må vara ung, men den är redan en klassiker.

Var precis hos en mat- och köksbutik främst avsedd för restauranger. Väl i krokarna hade jag ändå inget bättre för mig, övriga i familjen var ju upptagna på annat håll. Det är lustigt hur mycket roliga prylar man inser att man behöver när de står mitt framför en. Innan hade jag faktiskt ingen aning om att just de grejerna skulle få följa med hem. Jag gillar att handla lite på måfå, både vad gäller mat och ”presenter” till mig själv. Denna gång blev det en chinois, ett Juliennejärn, några doseringsflaskor med pip, ännu ett måttglas, ”röda” kaffet, latexhandskar och ingredienser till kvällens middag. Jag stod länge och höll i den där Bostonshakern, men lät bli. Lite stolt nickade jag efteråt instämmande till mig själv. Den finns billigare på ett annat ställe och jag har ännu egenskapen att kunna tänka efter före.
För några veckor sedan bestämde jag mig för att efterlikna en rätt från Massimo Botturas trestjärniga restaurang Osteria Francescana. Ingredienser till rätten, 5 ages of Parmigiano Reggiano, inhandlades. Väl hemma insåg jag att ett av momenten krävde en Thermomixer. Jag är ju inte den som ger upp, utan tänkte att det här kan jag lösa,  väl medveten om svårigheten att mixa en ostmassa i en vanlig mixer och samtidigt under en utdragen period se till att den håller exakt rätt temperatur. I vanliga fall hade jag bara satt igång, med inställningen att det får bära eller brista. Den här gången var det annorlunda. Njurstenarna dansade karneval i blåsan. Att stå still och översätta måttangivelser, att försöka lägga ihop ofullständiga tips från diverse youtubeklipp och samtidigt behöva springa på ”spöktoabesök” var tredje minut blev en övermäktig uppgift. Jag kastade in alla fem ostarna i kylen igen och tänkte att om jag beställer en Thermomixer i veckan hinner jag använda alla ingredienser innan de blir dåliga. På så sätt sparar jag ju kostnaden för middagen. Någon trodde först jag skämtade, men jag kan också vara allvarlig. Sagt och gjort. Nu har jag maskinen och behöver bara en lucka i matlagningsschemat för att klämma in rätten. Tur att parmesan håller ett tag.
Fem olika årgångar, temperaturer och texturer av samma ost är inget man klämmer in en vardag efter jobbet. Ibland behövs det något mer snabblagat. Till en bortgjord rökt lax serverar jag en hemgjord Hollandaise med premiumsparris. Laxen gör mest nytta på tallriken med sin vackra färg. Det är Hollandaisen och sparrisen som är i centrum. Det här är kärlek skrev jag på ett matforum, det är ren lust och åtrå menade någon annan. Underbart var vi överens om.
(Jag gör min Hollandaise i Thermomixern, man slipper vispa och värmen hålls på en perfekt konstant nivå. Självklart går den lika bra att vispa ihop för hand. Man kan fortfarande utgå från receptet nedan).

Hollandaise med vit sparris, tryffelolja och varmrökt lax – recept 4 personer

Hollandaisesås
250 g klarifierat smör
3 äggulor
1 msk vatten
2 msk citronsaft
1/2 tsk salt
peppar efter smak

Värm upp smöret till 70 grader och ställ åt sidan. Ställ sedan ned en bunke i ett vattenbad som håller mellan 60-70 grader.
Vispa ihop äggulorna med vatten, citronsaft, salt och peppar. Efter någon minuts vispande börjar jag försiktigt tillsätta det flytande smöret. Vispa tills såsen uppnår önskad konsistens. Ju rappare man är, ju längre det får emulgera, desto tjockare blir såsen.

Perfekt vit sparris – recept
12 vita sparrisar av jämn storlek
kokande vatten
salt

Koka upp vatten och salt i en stor kastrull med lock. Hyvla av sparrisen om den känns grov på ytan.
Då tio minuter återstår till servering, drar jag av det kokande vattnet från plattan och kastar ned sparrisen. Lägg på locket.
Efter 8-10 minuter i badet är sparrisen perfekt. Sparrisen är färdig men fortfarande spänstig och lätt krispig. Jag brukar ibland fuska genom att skära av en bit från den tjockaste delen av sparrisen. Är den lite lite för al dente är sparrisen i sin helhet perfekt när den efter en stund hamnar i gästernas mun.
Servera sparrisen med lax och Hollandaise. Avsluta med att droppa lite tryffelolja över tallriken.

Plötsligt dundrar vi in mot helgen igen. Det går galet fort nu. Det är nästan så man blir lite orolig. Hit med vårkänslorna! Ett klart vårtecken är längtan efter att få laga mat. Ett kvitto på detta sug är då man på måndagen handlar middag till tisdagen. När man sedan på tisdagen åter handlar mat till samma kväll och inser misstaget först när man kommer hem kan det bli problem. I varje fall om de två middagsidéerna konkurrerar med varandra och är jämbördiga. Jag klagar inte, utan är högst medveten om vilken typ av problem detta är.
En helt annan grej, ni får skratta åt mig nu. Jag har i veckan lärt mig ett nytt ord – mansplain. Jag befarar att jag i vissa situationer är ganska bra på det. Det är inte en bra egenskap. Jag vet inte om det ännu har noterats av andra? Tyvärr är det nog så. Igenkänningsfaktorn slog i varje fall i taket och jag lovar att försöka bättra mig. Hur som helst gillar jag ordet. Väldigt spot on. Tyvärr. Åtminstone har jag självinsikt nog att inte bara vifta bort det. Dagen man slutar reflektera över sig själv är det kört, även om det ligger i sakens natur att vi i det ögonblicket inte längre ser det som ett problem. Nåja, vi har alla saker vi behöver jobba på. Jag är i varje fall en ganska ödmjuk person, även om det kan uppfattas som det motsatta att just påstå det.
Något som får mig att känna ren ödmjukhet är en bra köttbit från en gård jag själv besökt. Ikväll är det dags. Dagens styckdetalj är ett typexempel på hur delar från samma djur kan smaka så olika. Har jag möjlighet så väljer jag denna bit framför filé varje gång. Jag vill helst inte förkoka den, att det är ett förhållandevis grovt och segt kött stör mig inte alls. Jag får tunnelseende och känner bara smaken, köttet närmast benen och den smörgula fettkappan som omsluter. Köttet som jag möter i drömmar är ”shortribs” av nöt. Tillåter vädret grillar jag dem, annars åker de in i ugnen på hög temperatur så att ytan blir alldeles krispig. De enda kryddorna som behövs är påpenslat smör, peppar och flingsalt. Som högst serverar jag en klick béarnaisesmör och några tomater som har fått gå intill. Ibland behövs det inte mer för att skapa matmagi.

Shortribs i ugn – recept 2 personer
2 rader shortribs av nöt
smör
salt
peppar

Dela ribsen mellan varje ben, pensla med smör och bränn på i ugn på varmluftgrill i 225 grader i knappt 30 minuter. Servera med salt och peppar.

Sveriges kanske mest kända ”köttkock” gör just nu succé i TV och kör samtidigt ”egna” hamburgare på största snabbmatskedjan. Jureskogs första burgare ut – New York, är faktiskt löjligt god. En kollega på jobbet har ätit den till lunch hela veckan. Tror han höll låda i en kvart, antagligen längre om alla de positiva egenskaper han kunde finna. För en stund var det faktiskt ganska inspirerande och vid det här laget har man lärt sig att slå till dövörat efter ett tag. Det är av ren och skär självbevarelsedrift. Själv vet jag inte om jag tycker den är precis så läcker, men bra god är den. Som alltid finns det dock ingenting som inte kan göras bättre.
Så fort jag möter någonting bra i matväg vill jag se om jag kan efterskapa det utifrån att bara ha smakat. Det ligger en utmaning i att komma så nära smakerna i ett original som möjligt. Nu vet jag inte om jag kan få med allt, förmodligen använder jag ett bättre kött, smakerna av skrapet från hamburgerhaksstekbordet kan bli svårfångade, men det kanske inte just är det jag är ute efter heller. Smaksättningen vet jag ju om i förväg denna gång, så särskilt svårt tror jag inte att det behöver bli.
Den här hamburgaren är tung och matig. Jag bygger den på två skivor kött av högrevsfärs som steks rosa. Brödet som omsluter är ett hembakat brioche. I burgaren finner man stekt karamelliserad lök, rostad lök, lagrad cheddar, saltgurka och en hemvispad tryffelmajonnäs.
I glaset slår jag upp en smakrik Zinfandel som är eldigt björnbärssöt med sköna fatade drag. Vinet förlänger de lätt söta tonerna från den stekta löken och möter upp sältan i burgaren perfekt.
Nä, nu dags att snygga sig lite. Vi ska snart iväg. I trevligt sällskap ska vi njuta ädel dryck i ”källaren”. Kvällen fortsätter sedan här hemma med en trerätters och goda drinkar. Ha en bra Valborg!

(Pga att min fru inte litade på mig och gjorde bröden så stora som jag ville, blev bröden ganska små och nätta. Står det 20 bröd i receptet gör man tydligen 20 bröd, även om det innebär att de bara mättar en smurf. Sofia är receptfascist. Nåja, jag fick justera storleken på biffarna något och göra fler istället. Smaken var densamma. God. Tack för att du hjälpte till med bakningen dock).

Mer än bara en burgare – recept 4 personer
Jag bygger min burgare så här: Bred bröden, botten och lock med tryffelmajonnäs. Lägg 4 skivor saltgurka på bottenbrödet. Lägg på en biff. Sedan karamelliserad lök, ytterligare en biff, en knapp matsked rostad lök, lite mer saltgurka och sedan toppenbrödet

Hamburgerbröd – Brioche
30g socker
330g mjölk 3%
25 g jäst
1 tsksalt
80g smör
650g durumvetemjöl
2 ägg
1 matsked mjölk
sesamfrön

Smält smöret. Ha i sockret i en stor bakskål. Slå i mjölken i smöret så att blandningen blir (max) fingertempererad. Tillsätt jäst till sockret och slå över smörblandningen. Rör ut så att jästet smälter och ha sedan i mjöl,  salt och ett ägg. Blanda ihop allt. Knåda till en deg.  Stjälp över degen i en oljad form, täck med handduk och låt jäsa i minst 30 minuter eller till degen jäst till sin dubbla storlek.
Slå ner degen med en knytnäve. Forma sedan till hamburgerbröd av önskad storlek. (Receptet räcker i mina ögon till mellan 10-12 hamburgerbröd). Placera bröden på en lätt mjölad bakplåt och låt jäsa i ytterliggare 30 minuter.
Vispa upp ett ägg och pensla bröden. Toppa med sesamfrön och grädda sedan i 200 grader i 10-15 minuter eller tills dess att de fått en vacker gyllene färg. Låt sedan svalna på ett galler.

Biffarna
1200 g högrevsfärs
salt och peppar
Saltgurka att lägga direkt på burgaren. (Är saltgurkan färdigköpt, dela då varje skiva så att de blir lite tunnare)
Lagrad cheddar i skivor

Platta ut köttfärsen, smaka av med salt och peppar. Forma 8 st. lika stora biffar. Stek sedan i smör tills köttet är rosa. Toppa med cheddarost direkt efter sista vändningen.

Karamelliserad lök
8 steklökar (skurna i 3 mm tjocka skivor)
4 msk smör
2 tsk farinsocker
1 msk champagnevinäger

Skiva löken ganska tunt. Släng ner alla ingredienser utom vinägern i en panna Stek på låg värme i ca 40 minuter. Halvvägs eller när löken börjat fått färg har jag i vinägern. (Rör inte för ofta, låt löken få vara i fred en tid mellan omrörningarna.

Tryffelmajonnäs
ca 20 ml svart tryffelolja
230 g rapsolja
1 ägg
1 tsk citronsaft
1 tsk dijonsenap
4 drag nymalen svartpeppar
1/2 tsk salt

Kasta ner ägget, citronsaften, senapen, salt och peppar i en mixer. Starta mixern. Slå försiktigt ned oljorna i en tunn stråle medan mixern går på medelhastighet. Beroende på tryffeloljans kvalité kan mängden man behöver variera. Smaka därför av med mer eller mindre tryffelolja.

Det är svårt att vara något annat än ödmjuk när försommaren visar sig på sitt bästa humör. Varje år och vår gör jag återigen ett inlägg som egentligen går ut på att det bara är helt underbart att laga och äta utomhus. Det är för svårt att låta bli, trots risken att bli tjatig och upprepa sig själv.
Att stå soldränkt i flip flops och T-shirt, att få hacka lite, steka lite, grilla lite och smutta lite… Jag tror inte att det finns några andra stunder som jag faktiskt njuter lika mycket. Skön musik i bakgrunden, gott i glaset och en ledighet på rätt sida om sig. Jag är killen som där och då, även i min ensamhet, kan stå och vibrera till Beach Boys framför stekhällen. Ibland sjunger jag med, även när jag faktiskt inte hör eller kan texten. Jag tar en svängom med mig själv. Allt är bra.
Vad som lagas är inte alltid så viktigt. Tillreds mat i denna miljö är man garanterad en festmåltid. Ute blir allt gott.
Mitt enda problem just nu är att den gigantiska iskuben ännu inte riktigt vill gå ner i roséglaset och det känns dumt att tvinga ner den. Nåja, snart har solen skulpterat den.
Vill ni ha tips på utemat rekommenderar jag att kika in under kategorin stekhäll uppe till vänster på sidan. Under den finns mycket gott att laga och servera i trädgården eller på klippan vid sjön.
-Gör det ute!

Kan det vara så att försommaren är på väg tillbaka? Kan jag skymta ett veckoslut? Jodå, så är det. För bara några dagar sedan kändes en ”grill” ganska avlägsen, men nu sitter jag bländad av solen igen. Ibland tänker jag att det här av-och-på-vädret ändå kanske har sin charm. Lite som att vara nykär, fast lite tätare, kanske inte riktigt lika intensivt. Någon likhet finns där, kemin är förmodligen densamma.
För några dagar sedan skickade Scan hem lite roliga grillnyheter. Jag vet inte om ni uppmärksammat det på samma sätt som jag, men inför varje grillsäsong brukar de komma med nya spännande produkter som är förberedda för att bara slänga på grillen. Gemensamt för dessa nyheter och smaker är att de ligger i tiden. Korea var glödande hett förra året, i år lanseras revben med brasilianska smaker. Kopplingen är klockren.
De produkter jag har provat har alla med undantag för grillbaconet varit alspånsrökta. Jag gillar det. Den redan rökta smaken gör att man kan ta en liten genväg, lite som att springa rakt fram i svängen i Fia med knuff. Köttet behöver inte ligga på i timmar för att få rätt smak. Det jobbet är redan gjort. Allt som behövs är en grill med glödbädd i ena hörnet. Finns ett lock blir det ännu bättre. De vill alla ha lite yta, men tjänar på att den största delen av tiden grillas indirekt. Förarbetet är ju redan gjort. Nu tänker ni att detta är perfekt efter en dag på jobbet, på stranden eller i lekparken. Jag tänker att visst, så kan man göra. Alternativet är att man istället lägger mer tid på tillbehören. Varför ska man söka tid till annat? Det är ju i uteköket eller vid grillen man vill vara. Nåja, vi kanske inte alla tänker lika. Gör som ni vill. Gott blir det i varje fall. Grunden finns där.
De prover jag har hunnit med hittills är alspånsrökt lårklubba, bringa och revben. Sedan det underbara grillbaconet med smak av äpple förstås. Baconet är efter en stund på grillen som gjort för att göra strössel av. Använder man strösslet med lite honung på en lätt grillad toast med en rejäl puck smält chèvre så har man skapat ett mästerverk. Till helgen kanske?
Vid första smaktillfället valde jag ut baconet och bringan. Bacon och nötkött är en favorit. Till det blev det en grillad bruschetta med ljummen chèvresallad på tomat och färsklök. Krämig, krispigt och gott med mycket smak av grill. Håll till godo.

Grillad alspånsrökt bringa med äppelbacon och bruschetta – recept 4 personer
1 förpackning alspånrökt bringa (Scan)
1 förpackning grillbacon i bit med smak av äpple (Scan)
4 stora tomater
2 knippen färsklök eller salladslök
1 rödlök (i klyftor)
2 ”puckar” chèvre (á ca 100 g)
1 kruka basilika
1 grillad lime (juicen)
olivolja
salt och peppar
4 skivor levainbröd (penslade i olivolja och sedan grillade)

Följ instruktionerna på förpackningarna till bringa och bacon.
Under tiden. Koka upp vatten. Skär ett snitt på toppen av tomaterna och skålla sedan dessa i vattnet. Efter någon minut i vattnet går skalet lätt att få bort. Skölj dem med kallt vatten först. Annars är de för varma. När tomaterna är skalade rensar jag lökarna. Rödlöken delar jag i fyra klyftor. Övrig lök grillar jag hel. 
Grilla grönsakerna tills dessa är mjuka men ändå med lite krisp kvar. Limen delar jag på mitten och lägger till en början med snittytan nedåt ovanför glöden. Återstoden av tiden får den ligga så långt ifrån glöden som möjligt med skalet nedåt för att behålla juicen. Tomaterna går fort på grillen och behöver egentligen bara erövra lite röksmak och bli varma. Kör inte för länge, de ska behålla vätskan och inte gå sönder på grillen.
Finhacka alla grillade grönsaker och ha ner i en bunke, även basilikan. Tillsätt chèvren som nu hackats. Smaka av med olivolja, (grillad) limejuice, salt och peppar. Ställ åt sidan.
Grilla skivorna av levainbrödet som penslats med olivolja. Det gör ingenting om de blir lite brända i kanterna. Det brända går delvis att skrapa bort, men smaken av det brända får gärna sitta kvar lite. I denna anrättning ger det bara charm.
Tranchera köttet och servera med den ljumna tomatsalladen ovanpå bruschettan.

(Charkprodukterna som använts i detta inlägg har skickats till mig av Scan som en del av ett pressutskick. Ingen ekonomisk ersättning har utgått).

Jag är en person som gillar att djävlas. Det ska dock ske med finess. Jag snackar inte om att lägga  krokben för pensionärer, mer om att djävlas med baktanke. Djävlas kanske är ett starkt ord, men busa låter för fnittrigt. Offren ifråga är ofta, i motsats till vad man kan tro, människor som jag tycker om.
I helgen var Eyvinds kompis Leo över. Ungefär sist han var här fick han ingen middag, kvällen slutade med att Eyvind, vår son, föll ihop okontaktbar och utmattad på soffan. Leo fick gå hem och den roliga övernattningen blev aldrig av. Med anledning av detta tänkte jag väga upp missödet sist och bjuda på en rejäl häll med sköna skaldjur. Börjar ni ana min idé om att djävlas? Jag bjuder pojkspolingarna på hummer, havskräftor, tigerräkor, vitlöksaioli och en massa andra goda och dyra saker. Målet är lite att Leo ska komma tillbaka hem och ställa frågan varför de så sällan äter hummer.
-”Hummer var ju jättegott, varför kan inte vi grilla havskräftor? Pappa, har du ätit riktig tryffel? Vad hette den där svarta kaviaren vi hade på frukostmackorna? Den kom ifrån en jättefisk som var störig tror jag?”
Lite så vill jag att Leo ska säga när han kommer hem. Det är så jag gillar att djävlas.
Syrran! Snart börjar ”inskolningen”. Jag har inte glömt.

Het skaldjurshäll – recept 4 personer
4 humrar
4 havskräftor XL
4 scampispett
marinad: vitlök, schalottenlök, koriander, limejuice, habanero, olivolja och en skvätt vatten. Hacka alla ingredienser fint och blanda ihop i en bunke. Smaka av med salt och peppar.

Innan stekning delar jag humrarna på längden. Havskräftorna steker jag på hela. Scampin marinerar jag i någon timme innan. Mängderna i marinaden är det inte så noga med. Smaka av istället.
När jag steker skaldjuren i smör och lite rapsolja slår jag över lite av marinaden.

Bulgursallad – recept 4 personer
2 dl bulgur
4 dl vatten
3-4 msk koncentrerad grönsaksfond
2 rödlökar (små)
1 kruka koriander
1/2 lime (saften)
10 körsbärstomater i klyftor
manchésallad efter tycke
olivolja, salt och peppar

Koka bulgur enligt recept med 1 finhackad rödlök och grönsaksfond.
Finhacka även den sista rödlöken och dela tomaterna i klyftor. Hacka koriandern grovt.
Låt bulguren svalna tills den är ljummen och blanda sedan ut med manche, tomat och rödlök. Smaka av med limejuice, någon matsked olivolja, salt och peppar. Servera helst lite ljummen.

Vitlöksaioli – recept 4 personer
3 små vitlöksklyftor (mortlade med lite salt)
230 g rapsolja
1 ägg
1 tsk citronsaft
1 tsk dijonsenap
4 drag nymalen svartpeppar
1/2 tsk salt

Kasta ner vitlöken, ägget, citronsaften, senapen, salt och peppar i en mixer. Starta mixern. Slå försiktigt ned oljan i en tunn stråle medan mixern går på medelhastighet. Låt allt emulgera och smaka sedan av med salt och peppar.
Servera med baguette.

Pluma känns lite som förra årets största grillöverraskning, såklart den hänger med även i år. För ganska exakt ett år sedan stod jag på en inspelning, dränkt i en underbar vårsol och grillade pluma. Nu känns det som om det var hundra år sedan. Vansinnigt vad tiden gårfort. Sedan dess har många grisar sprungit över fälten…
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som lockar så just med pluma. Är det smaken, strukturen eller meleringen? Förmodligen  kombinationen. Tänk er karré utan det som ni inte gillar med karré. Lägg sedan till flankstek. Har ni inte ännu provat är det helt klart dags.
Pluma betyder fjäder och om man granskar styckdetaljen inser man snart att köttfibrerna är skruvade och kommer från två håll. För att hindra köttbiten från att vrida sig vid tillagningen lägger jag därför  alltid några grunda snitt med kniven tvärs över fibrerna.
Vilket kött jag väljer har alltid varit viktigt för mig. Jag vill främst åt det svenska (gris-)köttet, där antibiotika inte tillsatts i fodret av rent förebyggande skäl. Dock kan jag inte låta bli att älska Pluma Iberico. Drömmen vore väl om en svensk köttproducent kunde ta upp upp idén att huvudsakligen utfodra ”svarta” grisar på ekollon. Jag skulle stå först i kön. Nu äter ju långt ifrån alla ibericogrisar uteslutande ekollon, men just ibericogrisen, uppvuxen på ”bellota” eller inte, är överhuvudtaget känd för sin goda smak.
Till kvällens pluma blandar jag klassiska smaker. Den här köttbiten har nog med smak för att ta upp dem. Dessutom har jag alltid haft lite försmak för sötma till gris. Fikon och chèvre brukar sällan göra någon besviken. Med fikonen i en skysås tillsammans med rostade valnötter och chèvre- i en mâchesallad blir denna kombination lite lättare än vad vi är vana vid. Somrig helt enkelt.

Pluma Iberico med fikonsky, valnöt och chèvremâche -recept 4 personer
800 g Pluma Iberico
ca 400 g mâchesallad
2 puckar chevreost (ca 200 g)
1 1/2 näve rostade valnötter

Rosta valnötterna och ställ åt sidan.
Skölj salladen och dela upp chèvreosten i ganska stora bitar. Blanda sedan med den avrunna salladen, lite olivolja, salt och peppar. Låt salladen vila.
Putsa pluman om nödvändigt. Snitta ett grunt rutmönster tvärs över fibrerna. Låt därefter pluman vila så att den inte är kylskåpskall. Grilla eller stek sedan på ganska hög temperatur så att ytan blir krispig. När mitten på köttet nått en temperatur på 58 grader är pluman färdig. Jag saltar och pepprar mot slutet. Låt sedan pluman vila en stund innan tranchering.
De rostade valnötterna sprider jag över tallriken precis innan servering.

Skysås på fikon – recept 4 personer
1 schalottenlök (finhackad)
2 msk (osaltat) smör
1/2 msk vetemjöl
4 dl kycklingbuljong (koncentrerad fond+vatten)
2 msk fikonmarmelad
2 msk fikonbalsamvinäger
salt och peppar
1 msk (osaltat) smör

Hacka löken och stek den sedan mjuk i smör utan att den tar färg. Red av med mjölet.
Slå över buljongen och tillsätt fikonmarmeladen och fikonbalsamicon.
Reducera ned såsen tills den blivit simmig. Smaka och sila sedan av såsen med salt och peppar. Precis innan servering monterar jag såsen med en extra matsked smör.

Det här med smaker och dofter är underbart. Man brukar ibland tala om att snålvattnet rinner till. Nu är det inte direkt snålvatten jag talar om, utan snarare när mun, gom och tunga går igång på någonting gott. När salivproduktionen plötsligt börjar gå på högvarv och allt bara vill ut genom mungiporna. Sitter man hungrig  framför en tallrik som doftar underbart är känslan inte så svår att föreställa sig. För mig har det dock gått längre än så. Numera kan det räcka att jag tänker på precis rätt mat vid rätt tillfälle och sen är jag igång. Mest uppenbart blir det om jag tänker på något med mer pikant smak, något med beska eller syra. Stoppa i tanken in en fetaost i munnen så kanske ni förstår vad jag menar? Känner ni?
För väldigt många år sedan hade jag en förkärlek för färskpotatis som stekts i smör och ströbröd. Till det serverade jag en stadigt rödrosa, knaperstekt köttbit och grönpepparsås. Ett grönpepparkorn som legat i lag och brister i munnen är ett typexempel på en sådan smak som får mina smaklökar att komma igång. Då det säkert är år sedan jag gjorde denna favoriträtt med grillad entrecôte måste jag göra slag i saken. Det är här det händer. Jag måste sluta. Det rinner…