”Det är inte jobbigt nu. Svårt gott…”
Vilken dag, vilken start på helgen. Sitter i skrivande stund i solsängen och skrämmer grannar med dansant sommarlatino. Jag har nyss börjat smälta två sorters sillar, en perfekt färskpotatis, nybakat levain, ost från ett närliggande mikromejeri, ljus svensk lager, smör, dill, rödlök och en väl kyld vodka som intagits som snaps efter att den infuserats med citronzest och svartpeppar. Här går det ingen nöd på någon. Jag tänkte för en stund dra in till ”smaka på Stockholm”, men insåg att jag faktiskt kunde få det att smaka bättre hemma.
Jag gillar den gamla brännvinsmaten. S.O.S. Sill, ost och smör är en makalöst bra sommarlunch som alla borde servera oftare. Jag njuter den flitigt. Svensk skärgårdsmat, det är nu den är som bäst. Skynda att njuta av de svenska råvarorna. Har ni tid så stek gärna några krutonger av kavring i smör till. Sagolikt gott.
Hur fortsätter eftermiddagen då? Som den började tror jag. Mer sol, mer champagne, mer solsäng och mer sommarmusik. Mer av allt. Till middag har vi laddat upp med räkor, krabba och ostron. Det där med minimalism är bara löjligt. Det är inte jobbigt alls nu. Svårt enkelt…

Där satt den måltiden. En av årets tio bästa. Vi är ännu bara halvvägs in på det nygamla året, men ändå, den här middagen kommer jag minnas. Köttet – picanhan, hamnade på grillen och betedde sig precis som jag ville. Färgen kom snart och efter det var det bara att passa. Chimichurrin jag fick ihop saknas ord för, men vi tar det från början.
Som ni alla vet gillar vi brasilianskt. Får man bara tag på rätt bit så kan det stundtals vara magiskt. Ibland kan den vara lite svår, fibrerna kanske ligger fel, men när den är bra händer det saker i munnen. Dess kappa och struktur är en ren fröjd, den enda nackdelen är att den är så svår att få tag på.
Sofia och Eyvind var förbi Hötorget och jag kunde inte låta bli att höra om de hade lust att titta förbi Latinamerikanska livsmedel för en rejäl bit picanha. Med hem kom även ett brasilianskt churrascosalt, citroner och flertalet tips om tillredningssätt. Jag skrattar, men har aldrig förstått det där, jag har sett det tidigare, men jag som man får aldrig riktigt samma sköna tips som Sofia eller den vackra kvinnan intill. Nåja, jag får skicka Sofia fler gånger. Så länge hon håller sig på rätt sida om disken får ju jag också njuta. Efter att Sofia och Eyvind flertalet gånger försäkrat att de gillade kött med riklig melering var de på väg hem. I kassen låg en picanha som vi ännu inte visste var fantastisk.
Glad över att Sofia bara fallit för specialsalt och nya idéer mixade jag ihop en chimichurri. Chimichurrin blev en blandning av känsla och passion. Förmodligen den bästa jag gjort och smakat. Jag vet, min blygheten är bara en fasad.
Kvällen avslutades för tidigt i uterummet. Någon har ju inte semester förrän om ytterligare två veckor.
Ta mitt chimichurrirecept nedan och gör det till ert eget. Höfta, lägg till eller ta bort. Gör det inte så svårt i sommar, matlagning är ingen vetenskap, det finns inget rätt eller fel. Grilla ett bra kött, rör ihop en god sås och servera till en enkel sallad. Att laga mat är en konst där det alster med mest inneboende känsla kommer att utmärka sig.  Smakerna kommer att finnas där så länge solen skiner. Om den inte gör får ni krydda med något extra.

Det har börjat pirra lite och är så nära nu. Sommarkvällarna, ljuset och grundvärmen är här och det bästa ligger fortfarande framför mig. Tanken på semester är som vackrast när veckorna inte har naggats i kanten. Inte en dag är förlorad, allt är ännu orört. Man vill att den ska kicka igång, men ändå inte. Lite som med kakan.
I helgen flyttade vi ut i uterummet. Snart dags för -”blomma!” igen. Jag älskar att sova därute. Man kommer närmare sommaren på något vis. Det genomskinliga taket släpper in bra med ljus medan den gröna vinrankan omringar och skänker en känsla av trygghet. Det gör knappt något om det regnar. Jag gräver bara djupare och förlorar mig själv i högen av kuddar. En annan fördel med att sova ute, utöver den friska luften, är att det blir mycket svårare att ligga kvar och dra sig på morgonen. Även om kvällen innan blivit sen tycks jag vakna pigg och mer omedelbart. Det är bra, man behöver hjälp att komma upp ibland. Sängen kan vara alldeles för skön.
Bäst sover man nöjd efter en god middag. Till middagen som kommer ge mig god sömn i natt, använder jag de största räkorna jag kan få tag på. Idag blev det stolta 8/12-räkor. Det innebär att det går ungefär 10 räkor per ett halvt kilo. En ok storlek. Som alltid med skaldjur kryddar jag avvägt och försiktigt. Smaksättningen får gärna ha karaktär, men jag marinerar räkorna varsamt för att inte kväva dess naturliga smak. Första gången jag åt jätteräkor med denna kryddning var jag lite rädd att kryddningen skulle ta över. Så behöver det inte bli. Skaldjuren blir bara fräscha. Räkorna är plättlätta att göra. Det svåraste är faktiskt att välja vin till. Rött eller vitt? Jag går på det förra och väljer en mild Pinot från Russian Valley. Se till att grillen är riktigt varm innan ni sätter igång. Jag håller rätt på alla räkorna i en grillwok. Alternativet är att man drar upp dem på spett. Innan vändning penslas de med marinaden. När man vänt går det fort. Man vill hinna få en fin krispig yta utan att de går för länge. Jag serverar rött råris och en mild dijonsås som egentligen bygger på samma smaker som marinaden. Varför göra det svårt. Burkarna står ju ändå kvar på bänken.
Så, ge mig nästa dag nu, ge mig ännu en natt. För mig ett steg närmare helgen!

Det här med cross over inom matlagning är kul. Framförallt när det blir lyckat. I den här rätten har jag tagit den klassiska makirullen och fyllt den med norrländska smaker. I rullen finner vi soyamarinerad renfilé som stekts hastigt i en glödhet panna. Tillsammans med renen rullar jag in röd paprika, urkärnad gurka och färskost. Sushiriset är givietvis med. Men cross overn stannar inte där. Till renmakin ställer jag fram en hemgjord lingonsriracha och en ”gari” på picklad rödbeta. I glaset häller jag upp en underbar IPA från Jämtland. Man kan tänka att en rätt som denna helt kolliderar med sig själv, men på något sätt blir den helt naturlig. Makin är som gjord för de norrländska smakerna. Den heta men lite söta lingonsrirachan går bra ihop med den saltare renen. Krispig och lite syrlig rödbeta ger struktur till den mjuka men ändå spänstiga renmakin.
Det roliga med att göra makirullar är att det får ta sin tid. Rulla tillsammans, ingenting kan kallna. Ta ett glas under tiden och njut av att bara laga mat.
Nästa gång jag ”rullar” blir det nog en efterättsmaki. Idén har funnits en tid, men jag har aldrig kommit till skott. Vilken tur att jag har hela sommaren på mig.

Det är med blandade känslor man sitter här den sista semesterdagen. Jag gillar inte när saker tar slut, men jag är ganska duktig på att börja på ny kula också. Om det är en instinkt eller inövat vet jag inte?
På sätt och vis är hösten en av de roligare matlagningsperioderna på året. Naturen är nyskördad och på borden står vackert röda kräftor dränkta i krondill. Intill finns kantarellpajer och om bara någon månad är man plötsligt sugen på gryta igen.
För mig är det som att sommaren tar slut när semestern gör det. Så behöver det ju inte vara, men det är en tanke som lätt kommer över mig om jag inte stretar emot. Underbart är oftast kort.
Förra året den här tiden var vi otroligt bra på att förlänga sommaren och hade många roliga saker planerade i stort sett hela hösten. När jag tänker efter känns det som att förra sommaren, mycket på grund av allt roligt, varade en bra bit in i september. Jag ska behålla den tanken och försöka klämma in roliga saker att se fram emot även i år. Vi har redan sett till att fixa en riktig hållkäftenmathelg i Göteborg. Vi har inbokade besök på ToSo, en favoritkrog, men även på en stjärnkrog som jag aldrig besökt.
En anledning till att det inte känns lika jobbigt att semestern är över, är att jag från den första september går ned på deltid och helt slutar arbeta på fredagar. Jag tänker inte ligga på sofflocket. Tvärtom. Jag har bara ”tagit mig” mer tid för att skriva om mat. Sista året har jag känt att jag inte har hunnit med att ägna mig åt skrivandet i den utsträckning som jag velat. Som jag tidigare nämnt har jag flera uppdrag som snart drar igång. Det ska bli kul och spännande att för första gången få avsätta tid åt något som bara är för min egen skull. Den känslan är helt ok.
Mitt under årets semester gjorde vi ett kort stopp hemma. Planerna var att vi äntligen skulle gå på Långbro Värdshus och äta middag men en vän. Ett besök vi talat om i flera år. Då krogens sommarmeny inte föll oss i smaken blev vi istället hemma, men det gjorde ingenting. Det blev god dryck, bubblor i flera av dess former, sköna pratstunder och matlagning från eftermiddag till tidig morgon. Precis som jag vill ha det. En trevlig upplevelse var den ”suröl” – Caractère Rouge från Rodenbach som Anders köat för vid ett specialsläpp någon vecka tidigare. Jag skrev till honom och tipsade om släppet mest på skämt, jag tyckte att han borde fixa en sådan till oss. Han gjorde det. Caractère Rouge är ett annorlunda, men underbart prisat öl med toner av körsbär, smörkola och äpplen. Synd bara att jag själv är så dålig på att stå i kö. Det blir nog knepigt att få tag i en flaska även nästa gång.
Maten vi gjorde blev en sydafrikansk kycklinggryta. En Chicken chow. Vi både lagade och åt ute kring stekhällen, min absoluta favoritplats i hela trädgården. Det roliga med Chicken chow är att den serveras på ett annorlunda sätt, i brödbåtar. Enligt Anders, som kom med idén, bjöd seden att man åt allt med händerna utan att kladda och gärna i kostym. Jag som inte är överförtjust i kostym kände att utmaningen utan, skulle bli för lätt och plockade istället fram bestick. Det blev en minnesvärd semesterdag med nya matreferenser. Jag kommer helt klart att göra Chicken chow igen!

Jag berättade lite om mina förväntningar kring den i förra veckan. De skulle komma att överträffas med råge. Gårdsmiddagen på Skattmansö gård satt där den skulle. Det var inte igår jag åt lika gott och hade så trevligt under tiden. Där fanns underbar mat med fokus på ett kött i världsklass, god dryck och ett härligt gäng med trevliga människor som alla verkade ha ett genuint matintresse. Någon berättade till och med om en nyfiken vegetarian som tagit sig dit? Jag tog det som ett skämt.
De fyra förrätterna, huvudrätten och efterrätten delades kring bordet. Ett väldigt smart sätt att snabbt öppna upp för en trevlig kväll med bordsgrannarna. Tog något slut fylldes det omedelbart på. De två delar av nötryggen som serverades var båda på ben. En clubstek och en entrecôte. De var båda bäst.
Men en riktigt bra middag kräver så mycket mer än bara bra mat. Miljön ska vara rätt, sällskapet nyfiket, stämningen god och det får inte gå för fort eller sakta. Det bör aldrig vara tomt i glasen och gärna ska det finnas utrymme för en liten paus. Finns där i pausen en höbal eller trappa att sitta på och sjungs det samtidigt duett en varm sommarkväll i augusti… Ni förstår. Det är bara att knyta hatten mot bröstet, korsa sina ben och buga. Tack Scan, restaurang AG och familjen Johansson!
Min förhoppning är att Scans Gårdsmiddag blir ett återkommande koncept på samma sätt som de årliga kosläppen. Om det blir verklighet så skriv upp mig igen. Vi ses.

Slut på idéer inför kvällen, eller har ni bara tröttnat på det gamla vanliga? Överraska er själva med denna kombination av mat och dryck. Det är det här jag gillar med mat, när relativt enkla grejer tillsammans blir något helt magiskt. Lyckas man dessutom para ihop maten med ett vin som gör allt för smakerna på tallriken är det bara att gratulera. För den kanske häftigaste upplevelsen är just den, när mat och dryck går ihop till ett. Jag tänker mig en rätt och ett vin som kanske inte säger så mycket när de serveras allena. Man kan dra det till det extrema – kanske maten till och med upplevs lite oinspirerande och vinet bara är så där halvkul. Sedan blir det kul. Något händer. Mat och vin hjälps åt och allt blir plötsligt fantastiskt och detta av den anledning, att just de serverats ihop. Det är coolt och på ett sätt nästan ännu trevligare än när allt bara är riktigt gott var för sig och från början.
Idén till dagens rätt ska tillskrivas förra ”årets kock” Thomas Sjögren. Jag har här lagat den på frihand efter att bara ha ätit den. Av förklarliga skäl har jag säkerligen därför både justerat och lagt till. Rätten består av en tunt utdragen vitlöksmajonnäs i botten, därefter ett lager av trattkantareller och färsk majs. På toppen torskrygg, med en touch av habanero som får agera motvikt till den sötare majsen. Sist en sträng med krossad rostad majs för extra krisp och sälta. För att höja helheten som jag talat om, tar jag fram en flaska Chardonnay från Cono Sur. Det chilenska vinets syra och unga fruktighet med inslag av ananas, citrus och päron gör precis vad jag vill med maten. Man blir glad.
Torskryggen med alla dess tillbehör kan givetvis serveras som varmrätt. Jag finner den dock trevligare i mindre portioner till förrätt. Kombinationerna väcker smaklökarna på ett sätt som skapar ett sug efter mer.

Relationen mellan mig och short ribs av nöt är en ständigt pågående kärlekshistoria. Vi kan helt enkelt inte få nog av varandra. Tyvärr är inte övriga i familjen lika övertygade om köttets förträfflighet. De menar att det är för pilligt med allt fett och att köttet är lite för segt. Oftast slänger jag bara in ribsen direkt i ugnen på grilläge och kör i dryga halvtimmen. Jag ser det som kanske den bästa snabbmaten man kan äta och det är just strukturen och maillardytan som gör allt så förbaskat gott. Det behöver inte vara mört. Vill man ha mört kan man köpa filé istället.
Senaste tiden har jag dock fått höra att jag måste anstränga mig lite mer och göra ribsen så där möra som jag gjorde tidigare en gång. Allt de pratar om är den där gången ribsen var så möra. Jag orkar inte lyssna. Den gången förkokte jag ribsen. Det känns inte längre aktuellt. Tanken på att detta underbara kött, en högborg av fantastiska oljor och smaker, ska behöva urlakas i en balja med hett vatten skär i mig. Det gör ont att bara säga. För att vår kärlekshistoria ska kunna fortgå behövde jag kompromissa. Jag lyssnade på familjen och körde ribsen sous vide.
Ribs och kål är som ler och långhalm. Till ribs är det kanske vanligast att servera kålen i en cole slaw. Denna gång steker jag istället långa strimlor av savoykål i smör med bara lite salt och peppar. Kålen ska ha kvar sin spänst men ändå få färg på ytan. Resultatet är en vacker umamibomb utan dess like. Savoykålen fungerar perfekt som en bädd att servera köttet på. Vid sidan ställer jag fram en tryffelsås och picklade gulbetor.
Efter 15 timmar i vattenbadet steker eller grillar jag ribsen på väldigt hög värme. Det naturliga fettet i köttet finns kvar och det är nästan omöjligt att inte få en perfekt vacker och krispig stekyta.
Slutet gott allting gott. Shortribsen har inte förlorat sin smak, men kan ändå serveras möra. Alla är glada, eller?
(Hur mört och gott det än var så saknar jag lite av strukturen i det kött som bara snabbt bakats i ugn eller över halster på en grill).

Äntligen har jag kommit igång med Bradleyröken på allvar. Hösten känns som en riktigt bra tid för att röka mat. Att fylla upp rökskåpet med något gott och samtidigt passa på att fixa lite i trädgården innebär att man får möjligheten att uppleva alla de dofter som annars bara skulle spridas för vinden. Det är också bra mycket trevligare att kratta löv om man samtidigt får snegla åt och dofta det som ligger och väntar i röken. Jag tänder kanske en brasa och sätter mig ned med en kopp kaffe medan jag suger i mig av den nu lite krispigare höstluften. Ännu finns det tid kvar att förbereda tillbehören i köket.
Så här i mitt första inlägg som skribent även på Bradley, vill jag gärna bjuda på något av det bästa man göra med kamben i en rök. Vid en första anblick kan det låta lite knepigt, men så är inte fallet. Metodens namn avslöjar exakt hur man ska gå tillväga. 3-2-1-metoden går ut på att man först röker rubbade kamben i tre timmar, sedan tas de ut och får lite kärlek, för att sedan ges ännu två timmar i röken. När de två timmarna är till ända, får de en sista handpåläggning med BBQ-sås, innan de slutligen går klart under den sista timmen. Det här är ett roligt och bekvämt sätt att laga mat på. Resultatet blir en hög kamben med riklig smak av rök och amerikansk BBQ och med ett kött som bokstavligen faller av från benen.
I receptet nedan guidar jag er exakt hur man gör. Se till att göra en ordentlig laddning kamben när ni ändå håller på. Det är inte jobbigare, bara roligare. Ni kommer snart att förstå varför och tacka mig senare.
Så bjud in grannarna och slå er ned med något gott att dricka under tiden ribsen går färdigt den sista timmen. När det äntligen är dags går det snabbt att ställa fram de typiska tillbehören som i godan ro förberetts i början av rökningen. Vill man inte göra egen rub eller BBQ-sås går det bra att köpa färdigt, även om jag personligen tycker att det är trevligt när allt gjorts hemma och från grunden. Viktigast är dock att inte låta det momentet hindra er ifrån att göra dessa fantastiska ”baby back ribs.” Det är röken som gör den stora skillnaden!

Detta inlägg är skrivet på uppdrag av bradleysmoker.se. Ekonomisk ersättning har utgått.

-”Hur orkar man?” Och du frågar (just) mig? Motfråga. Hur kan man inte orka om man har upplevt resultatet? Just det. Var nog det frågan hängde på? Att ha upplevt. För om man har, kommer andra sätt enbart att vara sekundära alternativ. Det här borde vara det enda sättet att laga, äta, njuta och leva. Tyvärr fungerar det inte varje dag.
I lördags var köksdelen färdig med marmorgolvet på plats och diskmaskiner och kyl tillbaka i sina fack. Vi väntar fortfarande ny parkett i hela huset, men fick åtminstone lite andrum när köket gick att arbeta i igen. Efter två veckor utan ordentligt kök och massa förortssnabbmat var denna middag oundviklig. Den behövde ske.
Fredagen spenderade jag hemma framför datorn och med kamera medan hantverkarna satte golvlist och försökte lista ut hur jag en gång byggt bardisken. Den skulle på plats igen och var inte direkt skapad för att ta isär och återmonteras. Lite kul.
Hur man orkar ovan handlar inte om att genomleva en renovering. Det handlar om en 7-rätters. Det hela är enkelt. Man går loss på en himla massa bra råvaror och låter dessa göra det mesta jobbet. Under tiden fyller man upp glasen med härlig dryck, lagar en rätt, sätter sig ned och njuter, innan man går på nästa. Man andas, njuter igen och så fortsätter det. Om man inte har band på sig att en middag ska ta högst någon timme att laga, att det är Skavlan vid nio, eller att man absolut måste ha ätit färdigt en viss tid så är det inga problem. Som med så mycket annat handlar det om att prioritera. För mig är middagen viktig, är middagen och kvällen bra kan jag dessutom unna mig att sova lite längre dagen efter. Det är ju inte så att jag sover bort mitt liv. Jag lever det bara på lite andra tider.
I lördags bestämde jag mig för att ta ledigt och inte blanda in kameran. Mobilkameran räknas inte. Tur det, för den här middagen åker in i familjealbumet.  Jag gjorde en mental lista över de råvaror jag inte kunde avvara. De blev några stycken, men tanken var att inget som kom upp fick plockas bort. När jag var färdig lade jag till några till.
Om någon vecka är vi i Göteborg och jag misstänker att vi då kommer att äta lika bra. Hoppas det.
Det blir inga recept denna gång (förutom de länkar som angivits) och bilderna har mer bouquet än skärpa. Precis som kvällen.
Och förresten. Det här med Dylan och Nobelpriset… -ÄNTLIGEN!!!

Kalixbakelse på smördeg med smetana, dill och rödlök. Beaumont des Crayères GrandeRéserve.

Svenska färska signalkräftor med Auratrekant. Fortfarande Beaumont des Crayères GrandeRéserve.

Ostron – Fines Élevées nr. 3 med schalottenlök och sherryvinäger. Vi drack André Clouet Grand Reserve.

Chiligratinerad svensk färsk hummer, till det en Couvent des Jacobins Bourgogne Blanc.


Innan den underbara köttbiten fick gå sous vide i 55 grader under 3 timmar. Citronen på bilden är stor!

Kronan på verket. En drygt niohundra gram Côte de Boeuf, som toppats med en cognacsflamberad hummerstjärt och rikligt med riven färsk tryffel. I botten en Madeirasås och vid sidan Pommes Duchesse med smak av tryffel och smör. Vinet – en Barolo av Mauro Veglio hade inte ens behövt något sällskap. I själva verket hade jag gärna varit själv på flaskan…

Barolo av Mauro Veglio. Köp!

Då videon raderats på den varma chokladmousse jag gjorde i lördags, kastar jag in en annan chokladmousse jag gjort och som dessutom är mjölkfri. På  min facebooksida Karlstein.nu finns dock en film som visar hur ”kvällens” varma mousse såg ut.


Ostbricka där huvuddelen av ostarna kom från Sanda gårdsmejeri i Österhaninge. I det lilla glaset en (sherry) Oloroso Bodegas Tradición 30.

Den nya favoritdrinken fick avrunda. Nipples. Många luckor i vinstället efter denna kväll…

Det är lustigt att mat och dryck kan ge upphov till så många känslor. Jag tänkte först skriva att mat främst är till för att att ge oss näring, men det är ju inte så jag ser på det. Näringsintaget är för mig mer sekundärt och något man får på köpet.  I varje fall utifrån hur jag har förmånen att leva nu. Njutningen är viktigast.
Ett snyggt upplägg kan liknas med en tavla. Det kan vara vackert, men avgörande är inte bara åt vilket håll sparrisen letar sig, eller hur färgerna är kombinerade. Det finns en så mycket djupare dimension. Det är som att strukturerna och smakkombinationerna bryter igenom sinnena och plötsligt har jag smakat med hela mitt jag. Inte bara med ögonen. Jag känner själv hur uttjatat det låter, men jag tror att det ligger mer i uttrycket än vad bara orden säger. Det må vara omedvetet, men jag tror inte att vi, vid anblicken av en tallrik, endast ”äter med ögonen”. Jag tror att fler sinnen triggas utan att det egentligen fysiskt borde vara möjligt? Kanske beror allt ändå bara på en instinkt? En slags reflex för att lura i oss det vi behöver för att kunna leva ännu en dag? Jag tänker dock låtsas vidare att mat är precis så komplext att bara dess uppenbarelse är nog för att trycka på flera knappar samtidigt.

Jag lagade vaktel för ett tag sedan.

Min första tanke att vaktlarna var gulliga? De var söta, men ändå ville jag bara sluka dem. Jag ville bena ur, suga av köttet från lårbenen och bara äta mig mätt. Jag kan ha varit utsvulten, men jag är sällan? Tvärtom. Sammantaget skulle jag nog snarare vilja beskriva mig själv som en ganska mätt person. På gott och ont.
Har ni inte provat vaktel tidigare tycker jag att det är dags. En vaktel är inte stor och ätandet tar sin lilla tid då det är ganska pilligt att få tag i allt kött. Man får vara beredd på att tantraäta. Med god dryck och i gott sällskap gör det dock inget. Den här gången serverade jag till den ugnsstekta vakteln en klassisk hasselbackspotatis, ångade brysselkål, enbärssås och en lingonchutney. Roligt med en fågel som inte är kyckling.

Jag slutar aldrig att fascineras över utfallet. Hur ofta den oplanerade ”man-tager-vad-man-havermåltiden” faktiskt ofta blir bra och långt över förväntan. Då menar jag främst i jämförelse med de middagar som man planerat väl i förväg. De måltider som man sprungit i specialbutiker för att finna råvaror till. Måltider som man i dagar lagat i tanken innan.
Nu sist bjöd jag på kalvfilé med en risotto rosso, eller risotto negro om man så vill. Risotton, som fått sin färg av bläckfisken (negro) lät jag sjuda i rödvin (rosso). Till det underbara carnaroliriset tillsatte jag edamamebönor som med sin klara gröna färg brytert av vackert till det mörkare riset och skapar en trevlig struktur.

Ovanpå placerade jag en sous videbakad kalvfilé och i botten av tallriken hamnade en vallgrav av svampconsommé av till största del kantarell.

Det enda jag hade tänkt innan vara att jag inte fick handla något till middagen. Kalvfilén lyckades jag springa på i frysen. Riset, som jag köpte i Toscana i somras, kom efter en arkeologisk utgrävning upp till ytan i det utdragbara skafferiet. Svampen återfanns torkad bakom en vas i ett överskåp. För att få rätt sälta på consommén adderade jag lite av en koncentrerad köpesvampfond. Också den inköpt sedan tidigare. Ett fåtal blad av machésalladen såg fortfarande så fräscha ut att de kunde få pryda anrättningen. Resultatet blev en riktigt snygg tallrik, fylld av olika, men matchande smaker. Riset serverades al dente. Consommén gav perfekt sälta och kalven på toppen var en sådan där bit kött som man bara har tur när man får tag på. Ännu trevligare, alla råvaror fanns ju redan hemma och då räknas det som gratis. I glaset slungade vi en potent Mongrana från 2011. Även den sprungen ur Toscansk jord och under veckor lagrad i det nya vinstället. I bakgrunden dansade en levande eld som slukade fjällbjörksvrilar från de jämtländska myrarna. He he. Brasspraket blir helt klart mysigare med lite fantasi. I själva verket åkte veden med hem i skuffen. Snordyrt inköpt på närmsta bensinstation. Fint ska det vara i hufvudstaden.

Här hemma brukar vi ha julskinkepremiär varje år någon gång runt första advent. Så även i år. Den första julskinkesmörgåsen vill jag helst ha så klassisk som möjligt. Ett luftigt, lite segt halvljust bröd, med ett salt smör och en hemgjord senap. När den första skinkan är uppäten redan efter någon dag får jag dåligt samvete. Tänk om jag förätit mig nu? Kommer jag uppskatta julskinkan lika mycket på julafton om jag håller den här takten på mackorna redan i början av december? -Nja, förutsatt att man inte enbart livnär sig på julskinka mellan första advent och julafton, tro mig, jag har gjort, så finns det nog ingen anledning till oro. Julskinkan är dessutom fortfarande bara en fin råvara så fort man tagit bort det juligare fodralet med julkulor och mistlar. Skinkan är en råvara som man inte nödvändigtvis måste njuta med bröd och senap.
När jag komponerade ihop detta recept var jag lite orolig för om det skulle rymmas inom ”julskinkemackans” ramar. Sedan mindes jag att det var de mer urspårade recepten som uppskattades mest när jag satt och summerade julskinkejobbet. Ett recept som detta tar även udden av rädslan över att bli dränkt av JULskinka i förväg. Jag är inte orolig.
Idag bjuder jag på ett härligt ångat bröd, en Bao, som fyllts med en pulled julskinka som badats i en currydressing. Det här sjunger Asien. I det mjuka brödet finner vi även en rad krispiga grönsaker, färger och texturer. Skinkan jag använder i detta recept är min personliga favorit – den rimmade julskinkan från Scan av svensk rapsgris. Att den blivit min favorit beror, utöver smaken, kanske främst på besöket hos rapsgrisgården utanför Västerås för något år sedan. En dag som närmast gjorde mig rörd. (Om själva besöket kan ni läsa under länken ovan). Nåväl, här kommer i varje fall en riktig smakbomb som i sin sparsamma servering inbjuder till att aldrig sluta äta.
Utan att ta ut något i förskott så tänker jag blygt påstå att det här kommer vara den godaste annorlundajulskinkemackan ni någonsin ätit. Som jag nämnde i tidigare inlägg – vi firar jul under en ganska lång tid. Det är såklart det finns tid att ta ut svängarna lite…

I detta och tre andra adventsinlägg kommer jag att presentera fyra julskinkemackor i samarbete med Scan. Det kommer att bli annorlunda ”mackor” blandat med mer klassiska och ju närmare dopparedagen vi kommer desto mer julskimriga kommer de att bli.

Jag har alltid gillat mat som innebär pyssel vid bordet. Gästerna blir mer aktiva och äter på ett annat sätt. Jag uppskattar skickandet, plockandet, köstockningen vid det ”godaste” och den lättande känslan när man precis ska hugga in och kommer på något oumbärligt som man glömt att lägga på tallriken, men man kom ihåg. Jag vill helst komponera min egen tallrik, ta mer av det ena, mindre av det andra. Jag vill fylla upp min skål med umamistinn tonfisk, salta feta röror, pigga söta smaker, syra, koriander, chili, sälta, ostronsås, olika färger och annat gott. Jag vill sitta i timmar med min dåliga chop sticksteknik, prata och bara njuta utan att bli mätt. Jag vill tömma en tallrik och börja om, fylla upp glaset igen och snegla på bordsgrannen för att se om det är någon smakkombination som jag missat.
Poké eller Poké Bowl är en av de senaste mattrenderna. Jag tyckte att jag såg den komma svagt redan under förra året, men i år har den förutspåtts bli glödhet. Inte kan det vara en slump att jag gjorde mitt första Pokéinlägg redan för tre år sedan? Att Poké nu återigen hamnar i ett blogginlägg beror nog framförallt på att syrran påminde om dess förträfflighet för ett tag sedan. Sedan dess har vi serverat Poké vid ett flertal tillfällen. Nu senast igår.
Första gången jag kom i kontakt med Poké var på Hawaii. Då serverades den som förrätt på ett enklare vis med inte så många tillbehör. På den tallriken låg bitar av nyfångad wahu wahu – guldmakrill om jag inte minns fel? Där fanns ingen mosaik av grönsaker, såser och frukt, utan egentligen bara en sashimi med några få men härligt utvalda tillbehör. En hawaiiansk sushi. Även om den middagen var helt underbar så tycker jag att rätten helt klart är att föredra på detta vis, i en rejäl skål med mycket av allt, där man hela tiden finner nya godsaker ju längre ner i skålen man gräver ned sig. Det enda svåra med Poké är att inte glömma något gott tillbehör. Jag har därför gjort en hel lista på godsaker som man med fördel kan servera till. Det är bara att CP:a listan och ge sig iväg och handla. En skön Poké Bowl i gott sällskap blir aldrig fel. More is more.

Det blev ett ganska så hektisk avslut på förrförra veckan. Natten mot lördagen kom vi hem från Berlin. På lördag förmiddag hängde jag på låset i matbutikerna. Klockan tolv var det dags för matträff. Den här gången var vi åtta stycken som hjälptes åt med matlagning och champagnedrickande. Kvällen bjöd även på tre helt nya ansikten. Övriga fem nunor var redan högst bekanta.
Vi säger alltid att vi ska börja i tid. Det gör vi oftast. Vi sitter alltid ned innan och snackar, äter tilltugg, dricker några flaskor skumpa och bekantar oss. Efter någon timme eller två börjar någon dra sig mot köket. Sedan är det igång. Kaoset. Plöjandet. Man kan tro att ju fler verktyg det finns i ett kök desto mer effektivt borde det bli. För välutrustad är Sparren. Det är nog knappast verktygens och apparaternas fel att det blir lite rörigt. Det är nog mer det att bänkytan inte har hängt med i utvecklingen. Jag tänker att om man slår ut den där väggen mot tvättstugan så får man ett mycket rymligare kök. Tvätta kan man väl göra på toaletten? Nåja, det löser sig alltid på något vis. Vår värd lyckades ju klämma in en extra kyl i tvättstugan i förra månaden, och stora badrummet byggs nu om, så det är nog bara en tidsfråga. Det kanske är en lögn att påstå att det är kontrollerat kaos, men ändå så gillar jag röran och kreativiteten på något vis. De är rörigt, men alla som är där är ju också röriga. Åtminstone efter någon timme eller två. Inte så mycket att göra åt, så varför bry sig. Kul är det. Om bara Sofia kunde vara lite mer varsam om mina tår. De där klackarna gör skitont att bli trampad med.
Denna middag hann vi med att laga och äta alla de rätter vi hade sagt att vi skulle göra. Mig veterligen är det nog första gången som vi faktiskt går i mål. Jag har redan glömt bort den kompletta menyn, men där fanns bland annat ostron, pilgrim i sitt skal, en ny spännande tolkning av dillkött med kalvbräss, en ryggbiff och entrecôte som legat i mörpåse i sex veckor hemma i kylen. Någon annan gjorde en råbiff med Kalixlöjrom och vaktelägg. Själv lagade jag en rosépepparrullad kalvfilé som hamnade ovanpå en morotspuré. I morotspurén klämde jag ned lite oväntade smaker av kardemumma, ingefära och citron. Purén blir riktigt friskt och kardemumman tar fram något extra ur morötterna. Något helt annat än rårivet det. Jag gillar sådan mat. När det först överraskar på menyn för att sedan trolla ännu en gång i munnen.
Den största överraskningen kom dock sist. Det var kanske inte den godaste av alla rätterna, men en ingrediens förvånade på ett ballt vis. Jag lyckades plocka den ena smaksättningen, men den andra och ”hemliga” hade det tagit timmar att lista ut. Om jag lyckas återskapa den bra så kommer den fram som en ”efterrätt surprice” redan nu på lördag.

Det här med bao eller steamed buns. (Ångat bröd låter helt enkelt inte lika bra). Jag kommer aldrig att få nog av dessa buns. När de vita långfaten i tur och ordning ställs fram med överfyllda bao, vet man att det är fest. Från den stund degen är satt är det bara nedförsbacke. Man släpper egot och låter kreativiteten få flöda. Helst ska köksbänken vara fylld med en hel palett av ingredienser i varierande färg och textur. Bra råvaror som man sedan kan välja fritt ifrån på den väg dit fantasin leder. Man tjänar på att inte tänka för fyrkantigt i förväg. Roligast är om man bara låter det ske och ser var man hamnar. Låt det ta tid. Dela upp matstöket i små konstpauser och låt ständiga provsmakningar med påfyllda glas förgylla under resans gång.
Jag har aldrig ätit en bao som varit ointressant. Det verkar precis som att de bara kan bli olika grader av bra. Men. Det är förstås skillnad på en bao. Jag pratar då inte om brödet i sig, utan om de olika fyllningarna.
När två mestherkockar slår sina huvuden ihop kan det bli riktigt bra. Den ena står för de färgglada, fantasifulla och ibland respektlösa idéerna med korsande smaker. Den andra kontrar, smakar av i tanken och ser till att det inte springer iväg och blir för galet. Bara galet gott. En lyckad kombination.
I lördags gjorde vi tre olika bao. Först ut var ”Signature bao”, med så bekanta smaker att namnet var givet. Sälta ifrån det långkokta fläsklägget, basen i det stekta grönkålet, sötma, hetta och syra ifrån mangosalsan, en krämig vitlökscrème fraiche och sist toppat med mängder av koriander. Näst ut, ”Awesome bao”, byggdes runt en sous videanka, som hastigt doppats i Tosa joyu (en hemgjord sojasås) och placerades i bröden med misomajonnäs, sallad, salladslök, chili och rödbetsgroddar. Jag älskar att bara titta på de sistnämnda.
Vår sista, ”Fusion bao”, handlade helt om att på ett spännande sätt leka med klassiska smaker. Vi ville ta något bekant svenskt, sätta en ny prägel, men ändå få det att gå ihop stilmässigt med det vi presenterat innan. Resultatet blev en härlig crossover med pankofriterad frasig matjessill, en majonnäs på brynt smör, krispsallad, rödlök, salladslök och någon klick gräddfil. Baoen toppades slutligen med rivna flarn av gravad rökt äggula. Vackert och makalöst gott.
Mot sedvanlig ordning avslutades middagen med två efterrätter. Även de med annorlunda smakkombinationer. Till dessa två kommer jag återkomma i ett senare inlägg. Hela matkalaset kan sammanfattas som en riktigt god och härligt galen kväll. Fylld med sfärer, dans, skratt, ett oväntat bra foto och en låt som ständigt gick på repeat. Saudade!

“Creativity and ego cannot go together. If you free yourself from the comparing and jealous mind, your creativity opens up endlessly. Just as water springs from a fountain, creativity springs from every moment.”
-Jeong Kwan, Chef´s table (Säsong 3, avsnitt 1).

För att leva som en kung framåt veckosluten får man ibland dra åt svångremmen i veckorna. Det behöver inte gå så långt att man äter nudlar, men ramen går bra. Ramen eller nudlar förresten? Jag tror att man med det förra egentligen menar den färdiga skålen med alla smaker och tillbehör, snarare än de ensamt microvärmda nudlarna man slafsade i sig i tonåren.
För att lyckas bra med ramen krävs lite finess. Lägger man ned tid och hantverk så kan man servera en riktig lyxmåltid utan att det för den delen behöver springa iväg i pris. Det lönar sig och över blir pengar man kan lägga på annat.
Det är inte en slump att vi sedan några år tillbaka börjar se ramenrestauranger belönas med stjärnor. God mat handlar ju egentligen mest om en lyckad kombination mellan smaker och texturer. Bra ramen är ett skolexempel på detta. En skål med ramen bör enligt mig, för att bli riktigt bra, innehålla några nyckelingredienser och smaker. Först har vi nudlarna. Undvik snabbnudlar! Ge dig istället iväg till en asiatisk butik och fråga efter det bästa. Bra nudlar i jämförelse med varianten vi är vana att finna i matbutiken är vitt skilda saker. Sedan det kanske viktigaste – buljongen. En långsamt nedkokt egen buljong på kadaver av filéad fisk eller kyckling gör skillnad. Fråga fiskhandlaren och bli inte förvånad om du får de viktigaste av ingredienserna helt gratis. Var trevlig, släng iväg en komplimang, flirta! Det är oftast värt besväret. Störst chans har man om man säger till innan, eller gå dit tidigt då de fortfarande förbereder inför dagen. Olika skal från skaldjur och rester av plattfisk är i min värld bäst att koka buljong på, men även laxspill är trevligt till just ramen, då den höga fetthalten bidrar till att buljongen fastnar på nudlarna bättre. Sen har vi sältan. Vad vore en skål ramen utan inslag av umami. Till buljongen tillsätter jag bonitoflarn, kombu och röd misopasta. Bonitoflarnen bidrar med en lätt rökig ton som för mig är så typisk i det asiatiska köket. Nu börjar vi komma upp till toppen av ramenskålen. Här finner vi ägget. Det perfekta ägget, med lös gula och nyss stelnad vita. Med ägget blir det så vackert. Ett knep för skära ägget utan att förstöra gulan är att spänna upp en sytråd och varsamt bara gå förbi tråden med ägget. Gulan ligger kvar i vitan helt orörd och presentationen blir fantastisk. Bredvid ägget hamnar huvudattraktionen. Då jag denna gång valt att göra en fiskbuljong, föll valet på en smörstekt pilgrimsmussla. Hade jag istället valt en höns- eller kycklingbuljong, hade jag förmodligen serverat en långbakad bit rökt sidfläsk eller några halstrade skivor lårfilé av kyckling. Efter ramenskålens kant lägger jag lätt saltad ångad pak choi. Sist och minst avslutar vi med det som skapar extra verkshöjd och ger dina ramen det där sista. Det gröna krispet. Jag skivar ”vassa” tunna skivor av salladslök och garnerar med rödbetsgroddar, finhackad röd chili, rostade cashewnötter, kimchi och koriander.
En vacker skål med ramen är som en tavla. Duka med allt som kan tas för japanskt eller asiatiskt, fram med chop sticks och hugg in. I glasen servas ljummen sake och en skummande ljusgul Asahi.
Nu har vi gjort ramen.  Då är det en upp på bubbelkontot. Jag sa ju att det skulle löna sig med nudlar…

Det är av flera anledningar jag föredrar bättre väder. Jag tänker lite annorlunda. Så här ligger det till. Jag har inte lov. Att tillgå finns semester, tjänstledighet, sjukfrånvaro eller otillbörligt firande. Min fru däremot har lov. Lov som i lovande uppehållsledighet med ersättning. Visst, hon sliter hund däremellan och oftast vill jag inte byta alls. Jag unnar Sofia när det är dags igen. Sportlovet lyckas jag oftast, efter lite självterapi, få mig själv att stå över, även om jag misslyckades kapitalt just i år. Med påsklovet är det vanligtvis knepigare. Runt påsken är våren här och ljuset sprider energi. Ibland är det bara olidligt. Väl en bit in i lovveckan är det inte längre lika hemskt att bara få se på. Man glider på något sätt med i ledigheten ändå. Kvällarna blir mer avslappnade, humöret är oftast på topp och med kommer också annat positivt som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Sen kommer den där mellandagen i den andres ledighet. Den man bävar för. Den där dagen som är allt annat än vad den ska vara; en motvikt till allt slit i vinterslasket. En dag när solen knappt visar sig och storstädning blir den enda sysslan att ägna sig åt. Det är sådana dagar man gör bäst i att steppa upp. Väl hemma i det nyfejade huset finner man sig själv annars på så mycket minus att det skulle ta decennier innan man åter skulle få köpa en kökspryl. Man får förvarningen redan i telefonen på väg hem. Det hörs på tonläget när det är läge att laga något extra.
För att komma ”ikapp” såg jag till att få med mig några lammfiléer, en rejäl bit fetaost, endiver, berberibär, pistagenötter och körvel hem. Efter att ha bjudit på fetaostbakad endiv med lammfilé sous vide och en underbar och kompletterande berberisås tänker jag att vi åtminstone är väldigt nära kvitt igen? Jag behöver en ny mandolin.

Som med annat är det med kyckling. Man kan lyckas och misslyckas. Gör man det förra kan det bli magiskt. Gör man det senare och översteker… Färdigstyckade detaljer kan ibland vara behändigt, som exempelvis lårfilé till ett grillspett eller rakt ned i en gryta. Helst tilllagar jag dock min kyckling hel. Tidigare har jag ofta gjort min kyckling i lergryta, men i Bradleyn kan jag tillaga så många som åtta kycklingar eller fler. Man kan laga till fler. Har man tid kan man röka kycklingen långsammare på låg temperatur. Har man mer bråttom kan man maxa temperaturen och ge kycklingen ett krispigt skinn och en rökig smak som blir magi i munnen. Att det är vår innebär att jag kan ligga och sola under tiden som röken tar hand om resten. Det är något visst med att ha en rök som står och pumpar ut dofter medan dagen löper på och olika aktiviter sker under tiden. Det känns vid servering som att man lagt ned tid och kärlek, medans allt egentligen bara har skött sig själv. Det gäller att inte tjuvkika under tiden bara. – ”…cause If you´re looking it ain´t cooking.”

Till den rökta kycklingen serverar jag en av mina favoritsåser. Det är en lätt söt och gräddig äppelsås med viss syra. Personligen föredrar jag den med ris eller ångkokt färskpotatis.

Har man möjlighet tycker jag att man ska köpa majskyckling. Den är både saftigare och godare i smaken. Ska jag laga till bara några stycken föredrar jag att tillaga två mindre kycklingar snarare än en stor. Jag tror det beror på att de mindre blir jämnare stekta och det är lättare att inte översteka vissa delar. Eller så är det bara en fördel att man då får fyra klubbor och inte två. Det blir mindre slagsmål runt bordet då.

Detta inlägg är skrivet på uppdrag av bradleysmoker.se. Ekonomisk ersättning har utgått.

Nu i helgen bjöds det återigen in till gårdsmiddag ute på Skattmansö. Det är andra året i rad som värdarna på gården i samarbete med Scan och restaurang AG bjuder in till middag. Och vilket kalas. Det här är en gastronomisk köttkavalkad som man inte vill missa. Fyra varierade förrätter på olika delar av kon, följt av en grillad ryggbiff och entrecôte på ben som grillats till perfektion. Slutligen en chokladkaka med nyslagen grädde.

Det är inte särskilt lätt att vara ödmjuk när man äter så gott, men man kommer ned lite på jorden när allt presenteras i det öppna landskap som gården utanför Vittinge i Mälardalen bjuder på.

Kreaturen strövar fritt i den ändlösa hagen nedanför vår ”restaurang” och vi sippar på en fördrink med ett välkänt tilltugg. Minnena kommer tillbaka och man blir mer och mer sugen på att snart få sätta sig till bords.

Upplägget på middagen har redan andra året blivit klassiskt. Man delar maten om fyra vid långborden i den vackert restaurerade ladan. Genom de uppfällda väggluckorna med patinerat smide strömmar kvällssolen in. Servicen är som på vilken bra restaurang som helst. Det bjuds generöst och ingenting är lämnat åt slumpen.

Redan när inbjudan damp ned i brevlådan för en vecka sedan sken vi upp. En riktigt inbjudan i ett kuvert med sågspån förtäljde att menyn, utan undantag, var exakt densamma som förra året. Jag bara log. Någon nämnde på vägen hem att det hade varit roligt med en ny meny, men varför ändra ett vinnande koncept med en beundransvärd tanke bakom? Jag var inte sen att ödmjukt rätta denne. Personligen vet jag inte vad på menyn som jag skulle kunna tänka mig vara utan. Jag vill minnas att jag var ödmjuk.

Nytt för i år är att gårdsmiddagar även anordnas utanför Göteborg, Malmö och Linköping. Nästa år hoppas jag att få se Norrland representerat. Det finns ett underbart kök där uppe som det vore synd att inte ta vara på. För visst fortsätter ni?! Andra släpper kor och det är ju mest bara kul att titta på.

För den kommande middagen i Göteborg står en av mina svenska favoritrestauranger. Jag tror att kombinationen av svensk rapsgris och det panasiatiska konceptet från Toso kan bli en total succé. Lyckas de få in lite kalvbräss också, så är det jag som sitter på nästa tåg till Göteborg för att äta rester. Jag har dock aldrig haft någon tanke på att byta gård för min middag. Bara att njuta av ytterligare en, en annan, ännu en och kanske en till. Jag har en idé om en rundresa nästa år. Vi skramlar till en russebuss, det verkar inne. Vilka hakar på?